Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10. 12. 1923 - Konflikten om »de fria zonerna» - Målet stormakterna mot Litauen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590 DAGENS FRÅGOR
pel». Förbundsrådet föreslog därför, att åt Permanenta
internationella skiljedomstolen i Haag skulle anförtros att »definiera
innebörden och räckvidden av artikel 435 i Versaillesfördraget i dess
förhållande till fördragen i Paris och Turin» (av 1815 och 1816). Så
snart fransk anslutning härtill meddelats, kunde man skrida till avtal
om »kompromissen» (tvistefrågans fixerande inför skiljedomstolen).
På denna punkt står nu saken. Något franskt svar har ännu ej
avhörts, men i princip har ju Poincaré accepterat
skiljedomsförfarandet som sista utväg. Återstår att se, om den i maktpolitikens tjänst
stående juridiken ej kommer stickande med några hakar, som förringa
värdet av hans principiella medgivande. Av den metod för
vänskapliga diplomatiska förhandlingar mellan en stormakt och en småstat,
som han förut under konflikten tillämpat genom att mitt under
förhandlingarna skapa ett fait accompli i huvudfrågan, har den mest
träffande karaktäristiken givits av Manchester Guardian, som
skriver: »Om denna metod användes inrikespolitiskt, skulle vi kanske
börja med att hänga varje för mord anklagad person och sedan
döma honom opartiskt.»
På föredragningslistan för Folkförbundsrådets
decembersammanträde i Paris står bland
åtskilligt annat även en anmälan från ambassadörskonferensen,
stormakternas gemensamma höga exekutivkommitté, om en »omständighet,
som berör de internationella förbindelserna och i följd därav kan
hota freden eller det goda samförståndet mellan nationerna, varav
freden beror». Ifrågavarande hotfulla omständighet är »den situation,
som skapats i Memel» genom Litauens vägran att »utan
modifikation eller förbehåll» foga sig i ambassadörskonferensens ultimatum av
den 8 augusti till regeringen i Kovno om prompt antagande av
konferensens förslag till »organiskt statut» för Memelområdet jämte
därtill fogat protokoll om samfärdsellederna mellan Memel och Polen.
Dessa frågors hänskjutande till det råd, som ej fick till behandling
upptaga frågan om Korfuockupationen, som väl också hotade det
goda samförståndet, är en rätt kuriös åtgärd redan därför att Litauens
motpart i konflikten utgöres just av rådets stormaktsmedlemmar, vilka
sålunda förmodligen komma att uppträda både som part i målet och
som de tongivande inom den domstol, som handlägger det. Frågans
förhistoria erbjuder för övrigt åtskilliga moment av rätt stort intresse.
I Versaillestraktatens artikel 99, avträdde Tyskland till de »allierade
och associerade huvudmakterna» alla anspråk på den landremsa
vid Ostpreussens nordöstgräns, som efter den där belägna staden
Memel sedan kallats Memelområdet (omkr. 2,450 kv.-km. med 138,530
invånare enligt tysk statistik 1921), och förpliktade sig att »erkänna de
bestämmelser de allierade och associerade huvudmakterna komma att
träffa rörande dessa områden, särskilt i fråga orn den stat, till vilken
invånarna komma att höra». Då Tyskland i ett memorandum mot
det första traktatutkastet protesterade mot detta avsöndrande från
riket av ett område, vars befolkning till stor del var tysk, svarade
Målet stormakterna
mot Litauen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
