Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Regeringen och försvarsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REGERINGEN OCH FÖRSVARSFRÅGAN
I Svensk Tidskrift gavs för fyra månader sedan uttryck åt
den oro som försvarsvännerna måste känna inför det då
börjande arbetet inom regeringen på en försvarsproposition
till 1924 års riksdag. Det framhölls härvid, att vad man
måste hoppas av regeringen vore en »intelligent anpassning»
efter det verkliga sakläget och icke efter den bristande
försvarsviljans representanter i Riksdagen, ett väl genomtänkt och
ur försvarssynpunkt hållbart förslag. Det framhölls också,
vilka ytterst allvarliga konsekvenser för framtiden det
motsatta förfaringssättet, den småsluga spekulationen i ovissa
riksdagsintriger, måste föra med sig för Sveriges försvar.
När detta skrives, står 1924 års riksdag för dörren. Det
kan knappast sägas, att den de interna förberedelsernas tid
som förflutit varit ägnad att stilla försvarsvännernas farhågor.
Visserligen är ju ingenting officiellt bekant om den blivande
försvarspropositionens närmare innehåll. Men bakom
tidningsdiskussionen och de allmänt hållna officiella yttrandena
kan man ju utläsa åtskilligt om hur man inom regeringen
ser på läget och därav sluta sig till den allmänna riktningen
hos det väntade regeringsförslaget — och de intryck man får
av situationen äro sannerligen icke av någon glädjande art.
Vad allmänheten fått veta om regeringspolitiken inskränker
sig huvudsakligen till det tal, som statsministern den 7
december höll inför studentkåren i Upsala, och den parafrasering
därav, som i form av en intervju förekom i
Köpenhamnstidningen Nationaltidende den 26 december.
De långa talens korta mening torde kunna så sammanfattas,
att statsministern å ena sidan framhåller den vanskliga och
ytterst riskabla utrikespolitiska situationen samt vänder sig
mot tron på Nationernas förbund — om någon sådan
alltjämt till äventyrs skulle förefinnas eller torgföras — som garanti
för fred och rö i världen och å den andra manar till endräkt
och samling, framför allt då i försvarsfrågan. Men denna
maning synes, inkonsekvent nog i betraktande av talarens
l* Svensk Tidskrift 1924.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
