Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Talare och talekonst. Av Hugo Hamilton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TALARE OCH TALEKONST 15
slopades utan vidare för att ersättas med rättrogna nollor. Och
ännu värre har saken blivit genom den proportionella valmetoden.
Man röstar ej längre på kända personer, utan på av
valledningen insatta rättrogna nummer på vallistan. Men härtill
kommer nog även något annat. För en kamrat i riksdagen
beklagade jag mig en gång över den jämnstrukenhet och den brist
på livaktighet, som numera utmärka kamrarnas förhandlingar.
»Ibland», sade jag, »riktigt längtar jag efter, att någon måtte
förgå sig, så att det tröga blodet måtte komma litet i rörelse.»
Men han förmenade, att det hela i själva verket endast vore ett
vackert utslag av »demokratiens humaniserande inflytande».
Jå, att demokratien här väsentligen spelat in, anser även jag.
Men om »humaniserande» är det rätta uttrycket, lämnar jag
däremot därhän. Min ungdoms riksdagsmän föreföllo mig just
»mänskligare». De hade mer humor och mer humör. Därför
blev det också roligare. Vartill en sann demokrat törhända
genmäler, att Riksdagen dock ej är avsedd att vara en
förlustelseanstalt. Må så \ara. Men kanske den så mycket överklagade
»parlamentsledan» skulle bliva något mindre, om den åtminstone
i någon mån vore det. —
Under min tid i Andra Kammaren var, bland många dugande
talare, Adolf Hedin den med allt skäl erkänt främste. I
förbigående sagt hette han »Sven Adolf» men kallades, enligt vad han
själv en gång berättat mig, under sin barndom och sina ynglingaår
för »Svante», liksom hans frände, den kände, rolige aktören.
Det var först såsom student som han ö\ er gick till »Adolf». Då
han talade, begagnade han aldrig koncept eller ens några
anteckningar. Men hans tal voro för visso därför icke några
improvisationer. De voro tvärtom ytterligt noga preparerade och
instuderade, ehuru han, som den verklige talare han var, så
behärskade sitt ämne, att han kunde anknyta sina ord till vad som
under ärendets behandling passerat i kammaren, varför hans
anföranden, oavsett den pondus, kläm och livlighet, varmed de
framfördes, aldrig gjorde intrycket av något överläst. Hans ord
kommo som ögonblickets svärdshugg. Däremot var han icke alls
så lyckad i replikerna. Han blev då ofta ond och förgick sig.
Han kände själv denna sin svaghet, varför han ej sällan då han
väntade något skarpare mothugg, rymde fältet, gick ut i
sammanbindningsbanan och rökte cigarr, tills det var över. Hans
talekonst stack bjärt av mot den sedvanliga, svenska riksdags-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
