Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Talare och talekonst. Av Hugo Hamilton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TALARE OCH TALEKONST EZ
mörkt, så han hade ej märkt vart vi gått. Jag sade honom, att
han låg på Christian Lundebergs soffa. Han for upp som ett skott.
>»Är du galen, människa», ropade han, »skall du släpa in mig i
själva lejonkulan!> Och så stapplade han ursinnig tillbaka till
sin plats i kammaren.
En annan mycket framstående talare var P. P. Waldenström.
Han var så olik Hedin som möjligt. Det var minsann ej några
utländska förebilder, som format hans talekonst. Gubbarna i kam-
maren förstodo ej alltid Hedins antydningar. De förstodo P. P. W.
så mycket bättre. Det var >kött av deras kött och ben av deras
benom>. Bred, trygg och myndig talade han, som en svensk
präst till svenska bönder. En verklig improvisatör var han, men
så hade han ju ock haft lång och trägen övning. I replikväx-
lingen var han farlig. Hans svar kommo ofta som klubbslag.
Allmänt känt är ju, hurusom han en gång, då någon ifrågasatte
renheten av den källa, ur vilken han öst en lämnad uppgift,
svarade: >»Om också själva djävulen säger mig, att två gånger
två är fyra, så tror jag honom.>
Även många bland lantmännen voro framstående talare, ehuru
deras talekonst var av helt annan art än både Hedins och Wal-
denströms. De fikade icke efter några oratoriska framgångar. De
sade blott i oförblommerade ordalag vad de hade på hjärtat.
Deras maktställning i kammaren kom dem därvid ej sällan att
anslå en något myndig översittarton, och de skrädde ej orden
när det gällde att rikta ett hugg mot >»herrarna> eller regeringen.
Men i övrigt talade de var efter sitt skaplynne. Liss Olof Lars-
son skämtade, e’ sällan lite sökt, Anders Petter Danielsson var
passionerad och åldsam. Knappast någon har väl mot sina mot-
ståndare riktat = ’vre artilleri. Men för övrigt kunde även han
ibland säga rä stiga saker, ehuru hans infall saknade varje
spår av bonhomie. Han var alltid arg. När Arvid Posse blev
statsminister, hoppade”s han, att lantmannapartiet skulle känna sig
»parlamentariskt> oca stödja honom. Men därav blev, som be-
kant, intet. Gubbarna hade sin »parlamentarism> för sig, de
voro fortfarande lika njugga på anslag och lika kritiska när det
gällde användningen av statens medel. Förgäves sökte Posses
trogneé vän och vapenbroder, Emil Key, föra in partiet på andra
vägar. En gång riktades ganska skarpa anmärkningar mot rege-
ringen med anledning av en nybyggnad för statens järnvägars
räkning, invid Centralstationen. Key sökte bagatellisera saken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
