Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Talare och talekonst. Av Hugo Hamilton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TALARE OCH TALEKONST 19
mycket inflytande på Första Kammarens sedvänjor och därmed
även på hela riksdagens, men så var ju också den siste
lantmarskalken, Gustaf Lagerbielke, kammarens förste talman, och
dess förste sekreterare var riddarhussekreteraren Brakel. Ett
minne från Riddarhuset har Första Kammaren i sin väldiga
talmansklubba, vilken på Lagerbielkes begäran kopierades efter
Riddarhusets. Till dessa epigoner hörde emellertid ej den, som
enligt min tanke var kammarens främste talare, nämligen Hans
Forssell. Hans tal voro ofta verkliga mästerstycken, som man
åhörde med samma njutning som man läser vad han skrivit. Det
var samma utsökta, klara stil, så skickligt utarbetad, att den
gjorde intrycket av osökt naturlighet. Av kammarens majoritet
var han emellertid icke ^lls uppskattad. De hatade honom tvärt
om så intensivt, att de ostentativt lämnade salen, när han
började tala. I själva verket var detta rätt egendomligt, ty Forssell
var ej någon partiman, och av den av den kompakta massan så
fruktade »radikalismen» fanns det så litet som möjligt hos
honom. Men han hörde ej till »det rätta fårahuset» och retade de
goda herrarna genom den överlägsenhet, som kom till uttryck
ej blott i hans anföranden utan ock i hans umgängessätt och
låter. Om kammarens majoritet hade han nog samma
uppfattning som den lille giftige Adolf v. Möller, vilken en gång inledde
ett anförande med orden: »Jag, som är en bland de
obetydligaste i denna kammare, vilket, som herr talmannen nog vet, icke
vill säga litet».
I senare tider har Ivar Afzelius utan tvivel varit Första
Kammarens främste talare. Hans anföranden voro alltid korta,
synnerligt pregnanta och intressanta, och präglades därjämte av den
elegans, som utmärkte även hans stil som författare. I repliken
var han snabb och kvick. Då Tor Hedberg i Svenska Akademien
höll sitt minnestal över Afzelius, erinrade han om ett av dennes
roliga infall. En gammal herre i kammaren förklarade en gång,
att hans »förstånd ej räckte till» att fatta Afzelii resonnement.
»Jag hoppas det blott är en övergående indisposition», replikerade
Afzelius.
Men det är så många, vilkas tal och talkonst det är roligt att
minnas. Jag tänker t. ex. på Axel Bergström, vars breda och
ogenerade humor alltid var mycket uppfriskande. Jag erinrar
mig en middagsbjudning, då han, Ivar Afzelius och jag kommit
att samspråka om talandet i Riksdagen. Det blev, bland annat,
2. Svensk Tidskrift 1924.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
