Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Talare och talekonst. Av Hugo Hamilton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 HUGO HAMILTON
är rösten. En klangfull och färgrik röst ger ett stort övertag.
Men även den, som av naturen fått en svag, torr eller monoton
röst, kan mycket väl, om han blott vill göra sig lite besvär, lära
sig tala med mer omväxlande tonfall, livligare och
uttrycksfullare, vilket har en enorm betydelse för eit tals framgång. Lustigt
är atl observera, hur riksdagsmännen ofta i detta hänseende så
småningom uppfostra sig själva, i de flesta fall tror jag helt
omedvetet. Jag skulle kunna nämna åtskilliga, vilka vid
början av sin riksdagstid, oaklal de hafl tänkvärda saker att säga,
likväl fått tala för döva öron, endast på grund av deras tråkiga
röst och det enformiga säll, varpå de använl densamma, och som
ef ler några år lalal så all alla ofrivilligl lyssnat Men de finnas
ju också, som aldrig lära sig della, hell enkell, Iror jag, emedan
de aldrig reflekleral däröver. Hos somliga Iror jag också, all en
viss flärdfri anspråkslöshel gör sig gällande, alldeles som hos
skolpojkar, vilka small skämmas för all väl prononcera de
ul-ländska språken. Myckel beror nalurliglvis också på gemylel.
Jag erinrar mig en ledamol av Förslå Kammaren, vilken jusl var
en lypisk represenlanl för dem, som lala förträffligt i prolokoL
lel men odrägligl i diskussionen. En dag blev han emellerlid
under överläggningen yllersl hänsynslösl anfallen. Han sleg upp
och svarade alldeles briljanl i ell längre anförande, under vilkel
kammarens ledamöler sullo som lända ljus. »Vad gick åt
honom?» frågade en god vän, som säll bredvid mig vid
talmansbordet. »I dag talade han ju alldeles överdådigt Han, som eljesl
alllid är så ledsam.» »Jo», svarade jag, »han blev arg. Fin och
försynl som han är, gav han visserligen ej della tillkänna genom
etl enda ullryck. Men biodel fiol denna gång fortare i hans ådror.»
Det gäller jusl all söka lala som om biodel flöle lilel forlare.
»Framför alll inle läsa från papperel», är alllid min förslå
varning. »Jå, men jag har så orimligl svårl för all memorera.»
Jå, del får man inle heller göra. All komponera ell lal vid
skriv-bordel och sedan lära del ulanlill innebär flera vådor. För del
förslå kommer man härigenom alt tala i skrivstil och icke i lal
stil. Inle behöva alla därför råka ul för en sådan malheur, som
en gång Iräffade en av mina vänner. Han hade skrivil eit fint
tal, som han också finl lärl sig ulanlill. Men alll emellanåt sade
han, till kammarens slora förnöjelse: »som jag här ovan anförl»
och »som jag här nedan kommer all påvisa». Men del råder i
alla händelser alllid slor skillnad mellan lalspråkel och skriv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
