Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av O. Wieselgren - Gunnar Mascoll Silfverstolpe: Dagsljus - Frans Bengtsson: Tärningskast - Albert Henning: Stjärnskymning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 55
ej endast för dess formella adel, utan också och framför allt på grund
av den underton av fri och stolt manlighet, som genomströmmar dess
strofer. Karakteristiskt blandas här element av klassicitet och idyll,
heroiska motiv ur myt och saga och ljusa minnesbilder från svenskt
herrgårdsliv. Men intet av detta har prägel av torr pastiche eller
litterär stilövning; författaren har upplevat vad han diktat och
genomträngt det med sitt väsen, fastän hans temperament förbjuder honom
att giva det form annorlunda än i konstnärligt objektiv omgestaltning.
Men just i denna dämpade tillbakadragenhet ligger mycket av
charmen i Silfverstolpes poesi. Knappast någon bland våra yngre diktare
verkar så genomträngd av gammal kultur som han, och därför kan
hans röst både fängsla och gripa, fastän den icke hör till de i yttre
mening starkaste.
Frans Bengtsson, författaren till diktsamlingen Tärningskast,
har veterligen icke tidigare framträtt för offentligheten, men likväl
gör han minst av allt intryck av debutant. Att kalla hans
formgivning oklanderlig vore för litet sagt; den är genomgående helt enkelt
förträfflig. Det förefaller som om han på sina dikter tillämpat
Boi-leaus goda råd i L’art poétique:
Polissez-les sans cesse et les repolissez;
ajoutez, quelquefois, et souvent effacez.
Bättre sonetter än hans ha icke på mycket länge diktats i vårt land.
Den mästare han står närmast är Heredia. Av honom har han lärt
både sin kult för den metalliskt fasta formen och sin förkärlek för
historiska motiv, dem han ypperligt förstår att avlocka deras
konstnärliga möjligheter. Hans diktning bär ett starkt framträdande drag
av artisteri, det är sant, men varför kan man icke medgiva, att även
detta har sitt berättigande? Vi ha haft så pass gott om naturpoeter,
att en eller annan representant för den motsatta genren måste hälsas
uppriktigt välkommen, helst då han fyller sin plats så väl som
Bengtsson gör. Bland hans dikter finnas flera som man icke tröttnar att
läsa orn: Bartolommeo Colleoni, Marco Polo, Kung Karls värja, En
ballad om franske kungens spelmän och andra. Det är en njutning
att iakttaga den fasta fogningen av hans versrader; orden stå som
gjutna, och i likhet med Heredia kan författaren till Tärningskast
med stolthet tala om »1’émail de mes rimes». Även den som anser
hans genre som ett litterärt lekverk torde ha svårt att vägra sitt
erkännande åt hans verstekniska virtuositet och hans
uppfinningsrikedom. Det är dock icke vem som helst givet att såsom han förena
formell talang, historiskt vetande och utpräglat sinne för det pittoreska.
Måhända är han eller skall han bliva en lärd; men så mycket är
visst, att han redan är en diktare.
Från tvenne tidigare diktböcker är Albert Henning känd som en
finkänslig poet av starkt kontemplativ läggning, ehuru ej fri från en
viss monotoni. Hans nyligen utgivna volym S tjärnskymning
betecknar emellertid utan tvivel ett steg framåt mot mera plastisk form
och klarare tanke. Det framträder redan i den sköna dikten Poeten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
