Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 7. 1. 1924 - Svensk neutralitetspolitik under världskriget - Kikero eller Cicero?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 DAGENS FRÅGOR
som »intractable», lyckades med så pass bibehållen heder reda sig
ur svårigheterna. Och han är icke heller nöjd med sin regering, då
han erinrar om att Norge, vilket land han karaktäriserar såsom Englands
bästa vän och varifrån England ej hade att befara några politiska
konsekvenser, från den engelska regeringens sida fick den sämsta
behandlingen bland de tre skandinaviska makterna.
Man skulle säkerligen misstaga sig om en man med så utpräglat
engelskt sinnelag som amiral Gonsett — trots de under världskriget
rådande motsättningarna mellan svensk och engelsk politik — ej skulle
i själ och hjärta tillbörligt uppskatta den huvudsynpunkt, som var
ledande för vårt politiska handlingssätt från världskrigets utbrott,
nämligen värnandet av våra intressen som självständig stat. Denna
politik synes för övrigt ej minst utom Sverige vunnit allt mer
erkännande, och den allmänna aktning Sverige för närvarande röner i
det internationella umgänget torde i icke oväsentlig grad vara att
tillskriva att den dåvarande politiska ledningen hade insikt om att det
icke är så farligt att även i kritiska tider hålla på sitt och sina
rättigheter.
Skall man säga Kaisar, Kesar eller Caesar (Sesar),
Ki-kero eller Cicero (Sisero)? Skall i latinet c före z- och
e-ljud på traditionellt sätt uttalas som s, eller skall det (som under
antiken) uttalas som ett Afljud? Skola diftongerna ce och ce uttalas
som e-ljud eller som q/, aj’f — Så lyder en av skolfrågorna för
dagen, en aktuell kulturfråga för var och en som har något med
klassiskt, medeltida eller modärnt latin att skaffa. Det är ej en oviktig
sak, om »Kikero», »Takitus», »Kaisar» skola undantränga de
traditionellt givna uttalsformerna, och — än mer — om man skall, som
nu, nödgas höra vardande jurister, botanister, historiker o. s. v.
införa k och aj och q/, när de staka sig fram genom Medeltidens och
nytidsvetenskapens latin. Är det »cessio bonorum» eller »kessio
bo-norum», det skall heta? Den svenska skolan har i detta nu ej
någon enhetlig praxis. På ett håll läres s-uttal, på ett annat /c-uttal?
på ett håll oj och o/, på ett annat e. »Kaisar», »Kesar» och »Gassar»
(Sesar) stå sida vid sida. Tiden i skolan, alltför knapp även för ett
grundligt tillgodoseende av uttalets enklare och mera väsentliga krav,
vill vidare ej räcka till för att lösa den konflikt som uppstår mellan
å ena sidan vissa skolors k-uttal och å den andra sidan s-uttalet
i allt kultiverat språk, i låneorden och de latinska egennamn som
ingå däri. En och annan yngling kommer väl med sitt »Kikero»
även i det dagliga talet och läser käckt »rex Suekiai» på ett
femtonhundratals porträtt, jå man får vara glad om han med franskan i
minne hejdar sig, när det gäller de i språken inarbetade romanska
låneorden. Men bredvid denna principfasthet står en okultiverad
vacklan, ena ordet kommer fram med s-uttal, nästa med k. Denna
blandade uttalstyp är i själva verket ganska vanlig; »Sikerouttalet»,
som det kallats, är också en faktor att räkna med: även mycket
stora tyska föreläsare ha fallit för den faran, då de av historiskt
Kikero eller
Cicero?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
