Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 7. 1. 1924 - Kikero eller Cicero?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 75
intresse eller av omtanke om svenska åhörare lämna sitt tyska z-
uttal för k-uttalet. På många sätt har k-uttalet och de olika uttals-
typerna vid olika läroverk vållat en avsevärd förbistring. Man måste
vara bibliotekarien Axel Nelson uppriktigt tacksam för att han genom
klargörande artiklar i Svenska Dagbladet bragt saken på tal. När
frågan en gång väckts, visade den sig också kunna locka till inlägg
i mängd. Det blev verkligen behörigen understruket, att saken kräver
noggrann eftertanke och ej längre kan lämnas vind för våg, och att
hänsyn här måste tagas till allmänna kulturkrav, ej blott till mera
specialiserade uttalsfrågor, så visst som latinet tack vare Cicero och
andra levt som kulturspråk, även sedan denne avslutat sitt sista
Philippiska tal.
Man måste ock säga sig, att frågan svårligen kan begränsas till
det ena av de för oss betydelsefullaste döda språken. Skall man för
strävan att nå ett verkligt »klassiskt uttal» av latinet offra dess i vår
odlings historia levande uttalsform, då förs man obönhörligt fram
till samma sak beträffande grekiskan. Sopokles hette det och Pedias,
ej Sofokles och Feidias (Phidias), Paidon, ej Faidon. »>»Kikero eller
Cicero» drar med sig uttalsfrågan »Pilippos eller Filippos»> »Ariste-
des eller Aristeides (Aristides)b 0. s. V., 0. S. V
Vi måste emellertid här begränsa oss till latinet. Det gäller då
först att se till själva sakfrågan och i största korthet erinra om de
fakta, på vilka det klassiga k-, oj- och aj-uttalet grundar sina krav.
Det visar sig då genast, att dessa anspråk ej äro alltför starkt moli-
verade, då det gäller uttalet oj och aj för & och &. Oe och ce an-
vändes i äldre klassisk tid för att beteckna diftongerna oj och aj, då
dessa framgått ur tidigare oi och ai. Men redan under första århund-
radet ce. Kr. är det klart att utvecklingen gått i den riktningen, att
båda diftongerna begynt övergå till e-ljud (som vi uttala dem). :Cice-
ros och Tacitus latin har tvivelsutan ljudit olika i dessa stycken
(liksom naturligtvis i många andra). — C däremot har hela hög-
antiken igenom betecknat k. Först i sen romersk kejsartid föränd-
rades uttalet (efter att ha genomgått ett eller annat övergångssta-
dium) till s-ljud framför i och e-ljud, och blev alltså: Kato, Klodius,
Korpus men Caesar (Sesar), Cicero (Sisero). Sådant var det levande
språkets uttal, då det med sin skatt av litteratur gick in i Medel-
tiden, sådant har det levt vidare i obruten tradition i Medeltidens
och vetenskapens latin och vid det fortsatta studiet av klassiska
auktorer.
Denna uttalets utveckling känner naturligtvis varje latinlärare till
och måste göra det -— det kravet har i själva verket på ett sällsynt
lysande sätt tillgodosetts genom den svenska akademiska undervis-
ningen. Var och en som sysslar med latinsk språkkunskap bör
naturligtvis känna till ej något allmänt klassiskt uttal, men hur språ-
ket tedde sig först i Plautus’, sedan i Ciceros, senare i Tacitus” tid
O. S. V. a
Men ur denna kunskap har så en uttalstyp konstruerats fram som
skulle gälla som: allmänt klassisk, k-uttalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
