Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 7. 1. 1924 - Kikero eller Cicero?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 DAGENS FRÅGOR
Redan år 1907 skrev lektor Johan Samuelsson i Pedagogisk tid-
skrift några utmärkta anmärkningar och varnade för detta k-uttal,
som då i all stillhet befann sig på frammarsch i Sveriges skolor.
»Allt vad man för latinundervisningen i kunskapsväg vinner genom
att låta lärjungarna läsa c som kk», sammanfattade han, »kan man
lika bra vinna genom att helt enkelt upplysa lärjungarna om att
romarna själva uttalade c som k» Nu ha uttalen aj och oj för
e och & kommit till. Men den uppställda satsen har, synes det
oss, alltjämt sin fulla giltighet. Lärjungarna behöva få sin uppmärk-
samhet väckt på att de ha att göra med ett språk, vars uttal för-
ändrats och växlat. De behöva få upplysningar om det viktigaste
angående det högklassiska uttalet. De måste känna till att det ut-
tal som gällde Medeltiden igenom, s-uttalet, och som lever i Nyare
tidens vetenskapliga latin, är det sena utvecklingsskede, i vilket la-
tinet befann sig då antiken gick över i medeltid. Men att den
obrutna kulturtraditionens uttal skulle brytas för ett rekonstruerat
allmänt klassiskt uttal, som sedan tillämpas på tidigt och sent latin
— det kan omöjligen vid närmare påseende sägas vara en grundad
fordran.
»Klassiskt uttal»? Något sådant är ju till sist omöjligt att nå. Även
det, som så framställes, måste vara en konventionell schematisering,
frånsett alla brister som trytande kunskap vållar. Ett allmänt »klassiskt
uttal» kan ej fylla ens hela den högklassiska tidens uttalskrav, redan
därför att även det är avsett att omspänna en tid under vilken uttalet
växlat. Tacitus och Cicero kunna, ej ens de, förenas av ett uttal
med riktighetskrav av högre art. Skarpt måste en och var, som något
följt språkets liv, reagera mot den halvbildningens övertro, som k-uttalet
ofta väcker hos scholares efter deras knappa kurs, att de därmed
nått verkligt, klassiskt uttal (detta även alldeles frånsett att k-, oj- och
aj-uttalet blott når detaljer, medan andra prosodiska onöjaktigheter
stå oavhjälpta). K-uttalet har då och då visat sig ha den olägen-
heten att locka till glömska av att det dock blott är en ganska grovt
tagen generalisering vi därmed nå fram till. Ty hur skulle det kunna
finnas något »klassiskt uttal», giltigt ens för den högklassiska tiden?
Både när det gäller Hellas och Rom, ja ibland också Etrurien, slår
man ofta ihop långa perioder, ibland det hela. >Antik, klassisk» voro
renässansens ord. Tidens orm har bytt skinn många gånger sen dess,
men den gamla tendensen slår fram i nya former: »antik själ», >antikt
tankeliv». Alltjämt möter man »djupa kännare» av dessa generalisa-
tioner utan individuellt liv, som i kraft av dem döma och ofta på
fri hand avgöra, vad en helleniserad jude i Seleukia eller en grek i
en fri stadsstat tänkte och gjorde. »>»Antik själ» fäller utslaget: »Så
tänkte ej en grek», »>så måste en antik människa ha tänkt>. Så tror
sig också vår skolungdom, tack vare skolans »klassiska uttal>, ofta till
punkt och pricka veta, hur Takitus och Kikero talade sitt latin. Allt-
för lätt glömmer man därvid, att livet och utvecklingen varit rikare,
att uttalet växlat och skiftat som anden och människotyperna. Det
är faran med grovt tagna generalisationer som det »klassiska skolut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
