Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 7. 1. 1924 - Kikero eller Cicero?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 77
talet», att just de skymma undan utvecklingen under de perioder, de
främst vilja karaktärisera. Den olägenheten kan ett historiskt givet
uttal som s-uttalet ej ha.
Fastslås måste, att det är omöjligt att i skolan verkligen rekon-
struera det uttal, som borde tillkomma de olika epokernas författare
ens under den högklassiska tidens sekler. Lika litet kan man i skolan
rekonstruera de levande språkens uttal så som äldre litteraturverk
egentligen skulle kräva. För de levande språken brukar man (ev.
med smärre modifikationer) dagens uttal. För latinet (och grekiskan)
gäller det att finna ett uttal eller några förallmänligade uttalstyper,
som enligt medveten konvention kunna användas.
Därvid erbjudas alltså dels det traditionella s-uttalet, dels det
klassiska allmänuttalet i två typer, den som förallmänligar k, oj och
aj, och den som för allt latin använder k-uttal men utläser ce och
& som e. Av de enhetliga uttalstyper, som kunna komma i fråga,
synes då först och främst böra fordras att de ej få vara för spe-
cialiserade, ej vara av den art att de kunna passa för Cicero men
knappast mer ens för andra århundradet e. Kr. Man måste vidare som
i moderna språk välja ett senare uttal, på vilket även tidigare författares
verk förts vidare, ej läsa det senare latinet med ett uttal så fornål-
drigt, att det uppgivits redan under de första århundradena efter Kr.
Gäller det att finna ett allmänt användbart latinuttal, måste därför
oj- och aj-uttalet ovillkorligen bort. Redan tillämpat på Augustinus
är det helt enkelt s. k. lärt barbari. Och till den liturgiska musikens
utövare måste här ock den frågan ställas, om oj- och aj-uttalet verk-
ligen kan komma till tillämpning vid sång. Skulle ej här genast ett
liturgiskt sånglatin skilja ut sig ur gemenskapen med ett latin, bundet
vid oj- och aj-uttalet?
K-uttalet har en annan ställning, eftersom detta använts antiken
igenom. Till dettas förmån kan ju också göras gällande, att det för
läraren är rätt bekvämt att fastslå: »>c uttalas alltid k>. Men mot
detta uttal stå först och främst franskan, våra kulturspråks låneord,
de klassiska namnen i dagligt tal. C-uttalet måste dock inläras, där-
för att det är de levande språkens uttal. Och man lär sig ju fak-
tiskt detta uttal med modersmålet självt, redan i de förberedande
klasserna. Det är en praktisk synpunkt, men den bidrar att komma
fram till kärnpunkten i problemet.
En annan synpunkt ge det medeltida latinet och det moderna veten-
skapliga latinet. Där är k-uttalet en oformlighet, vare sig det gäller
medeltidspsalmer, en rex Suecie eller Linnés latin. En utväg vore
då att lära tre eller två allmänna uttalstyper. Dels skulle man lära
ett högklassiskt uttal (Kaisar) och ett senklassiskt (Kesar) — såvida
man ej sammansloge de båda till ett allmänklassiskt (Kesar) — dels
skulle man för efterklassiskt språk och för Medeltidens och Nyare
tidens latin lära det historiskt giva s-uttalet. Dess regel, c = s fram-
för s. k. len vokal, skulle i dagligt tal tillämpas även på klassiska
namn. | |
Denna uppdelning kunde ju vara relativt tillfredsställande — men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
