Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Parlamentarism och riksdagsupplösning i Finland. Av Rafael Erich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PARLAMENTARISM OCH RIKSDAGSUPPLÖSNING I FINLAND 95
där en ärftlig och i sträng mening självbestående regeringsmakt
saknas, har parlamentarismen aldrig haft samma raison d’étre.
Den korta författningsutvecklingen i det självständiga Finland
uppvisar en i de flesta fall rätt klavbunden ministär, men i
stället en presidentmakt, som vid många tillfällen gör sig kraftigt
gällande.
Upplösningsrätten har under Finlands självständighetstid icke
hittills kommit till användning. Varken våren 1921, då
regeringskrisen varade flera veckor, eller hösten 1922, då en liknande
situation inträdde, kom någon upplösning i fråga. Efter
kommunisthäktningarna i oktober 1923 och sedan riksdagsarbetet
vidtagit, upphörde socialisterna, vilka, i trots av alla
menings-divergenser, ofta bittert saknade kommunistrepresentanternas
värdefulla stöd vid omröstningarna, icke att påyrka upplösning. Med
överväldigande majoritet tilldelade riksdagen regeringen sitt
förtroende, då denna i december 1923 förklarade, att så länge Åbo
hovrätts dom i kommunistmålet icke fallit, intet skäl till
upplösning förelåg. Härvid gavs från regeringens sida icke den
minsta antydan om, att frågan om upplösningsrättens utövning
vore en angelägenhet, med vilken riksdagen icke ägde taga
befattning eller vilken icke borde kunna föranleda ett
misstroendevotum. Enskildheterna rörande sakens vidare gång, de delvis
i misslyckad form framkastade planerna på ajournering av
riksdagens sessioner efter det den sammanträtt den l februari o. s. v,,
kunna här förbigås. Faktum är, att ministären Kallio icke
ansåg sig kunna medverka till en riksdagsupplösning samt
avgick på grund av att republikens president hävdade en motsatt
uppfattning. Följden blev, att en ny, utan någon partipolitisk
medverkan tillkommen regering utnämndes, vilkens första åtgärd
var att genom sin medverkan möjliggöra riksdagens upplösning.
En meningsskiljaktighet sådan som den, vilken föranledde
ministärens avgång och som kännetecknas av att presidenten
ansåg en viss åtgärd påkallad, statsrådet åter icke önskade dess
vidtagande, skulle väl nästan överallt utspelas så att säga på
sidan om den protokollära dagordningen. Önskar statschefen,
att vederbörande minister måtte taga initiativ till en viss åtgärd,
vars företagande eller underlåtande beror på fri prövning, icke
på lagstadganden, så synes, åtminstone enligt finländsk lag,
någon skyldighet i detta avseende icke kunna åläggas den
ifrågakommande regeringsmedlemmen, vilken alltså kan vägra att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
