Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Parlamentarism och riksdagsupplösning i Finland. Av Rafael Erich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 R. ERICH
efterkomma uppmaningen. För presidenten återstår i sådant
fall, i händelse saken är av tillräckligt stor betydelse samt hans
auktoritet och beslutsamhet förslår därtill, att förmå ministern,
resp. hela regeringen, att avgå, varvid ett formligt avskedande
knappast behöver tillgripas. Det återstår sedan att se, huruvida
statschefen är i stånd att åstadkomma ett kabinett, som i den
tvistiga frågan intager samma ståndpunkt som han själv. Allt
detta förutsätter givetvis, att det hela utspelar sig i
överensstämmelse med rådande rättsprinciper i fråga om förutsättningarna
för regeringsbildande. Bortser man från det konkreta fallet och
förlägger frågan till ett allmännare plan, så gestaltar sig ju
förhållandet i stater med parlamentariskt styrelsesätt så gott som
alltid sålunda, att initiativet utgår icke från statschefen utan
från den ansvariga regeringen i det att denna söker övertyga
statschefen om behövligheten av en viss åtgärd; om då konungen,
resp. presidenten, motsätter sig denna, kan en ministerkris bli
följden. Men då är det icke statschefen, som framkallat krisen.
En personlig maktutövning av ovan antytt innehåll och
omfång angiver väl den yttersta gränsen av vad som är med
parlamentarismens väsen förenligt. Icke ens ett rent konstitutionellt
statsskick, huru främmande för parlamentarismen det än må
vara, förutsätter numera, att en konung — icke ens att
presidenten i en republik, som ju dock i de flesta fall är en betydligt
myndigare herre än den krönte ämbetsbrodern — under alla
omständigheter skall kunna genomdriva sin personliga uppfattning.
För denna möjlighet finnes en gräns i de parlamentariska
principerna angående regeringsbildning.
Ur parlamentarisk synpunkt är i det föreliggande fallet främst
att lägga märke till, att riksdagen gillat en viss ståndpunkt i
upplösningsfrågan. Hade regeringens svar gått i motsatt
riktning och alltså inneburit, att upplösning avses, så hade
regeringen drabbats av ett misstroendevotum. Skulle det i sådant
fall varit regeringens skyldighet att avgå eller hade den kunnat
tillgripa det klassiskt regelrätta, om än i våra dagar allt
sällsyntare vordna remediet mot parlamentariskt misstroende:
parlamentsupplösning? Bortser man till en början från vad som i
detta fall skulle utgjort grunden till misstroendeuttalandet, och
frågar man blott, huruvida finländsk rätt i allmänhet medgiver
denna utväg, så måste svaret bli jakande. Visserligen har den
berömde rättslärde, prof. Hermanson, i en på finska utgiven skrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
