Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Parlamentarism och riksdagsupplösning i Finland. Av Rafael Erich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PARLAMENTARISM OCH RIKSDAGSUPPLÖSNING I FINLAND 97
om Finlands författning uttalat, att regeringsformen kan anses
avse detsamma som 54 art. i den tyska riksförfattningen,
nämligen att varje minister är skyldig att avgå, så snart riksdagen
genom uttryckligt beslut undandrager honom sitt förtroende.
Sagda bestämmelse tolkas med rätta av tyska auktorer (t. ex. i
Anschutz7 kommentar till 1919 års författning) sålunda, att ett
misstroendevotum i och för sig tvingar till avgång och att förty
en eventuell avsikt att upplösa riksdagen måste förfalla, om
riksdagen därförinnan hunnit manifestera sitt misstroende. Att tolka
regeringsformen i överensstämmelse med sagda tyska
författningsstadgande är emellertid alls icke nödvändigt; man kan alltså
utan tvekan såsom regel medgiva, att misstroendets normala
verkningar även i Finland kunna förekommas genom en
upplösning, förutsatt att regeringen är beredd att skrida därtill.
Enligt den klassiska teorien skall emellertid en
riksdagsupplösning, föranledd av meningsskiljaktigheter mellan regering och
folkrepresentation, innebära en vädjan till folket. I det fall,
varom nu är fråga, var detta fullständigt uteslutet. Divergensen
gällde ju just frågan om upplösning eller icke-upplösniiig;
upplösningsbeslutet såsom sådant innebar dess lösning, och för
folket återstår intet skiljedomarvärv, intet att avgöra, endast att
välja. »Appellen till folket» konsumerades genom
upplösnings-dekretet.
Det kan förty synas rätt tvivelaktigt, huruvida enligt
parlamentarisk doktrin denna åtgärd bort vidtagas. Enighet mellan
riksdag och regering hade konstaterats beträffande upplösningen,
till folket kunde denna fråga icke överlämnas. Någon ny
omständighet av rättslig relevans hade ej tillkommit. Enligt
doktrinen hade väl intet annat återstått än att låta härvid bero och
låta upplösningsplanen förfalla. Mer än en har väl under dessa
tider icke kunnat undgå att i sitt stilla sinne föreställa sig den
storm av förbittring, det härskri om ej blott icke-parlamentariskt,
utan rent av inkonstitutionellt förfarande o. s. v., som nog ej
uteblivit, om det varit en konung, som stått bakom de senaste
avgörandena. Och nian kan tänka sig, huru »författningsfäderna»
av 1917 skulle hissnat inför tanken på sådana möjligheter.
Lyckligtvis äro parlamentarismens satser ganska tänjbara och
behövde icke obetingat anses hindra statschefen att pröva
ytterligare utvägar till en med hans egna intentioner
överensstämmande lösning. I sådant avseende hade man väl då kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
