Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Parlamentarism och riksdagsupplösning i Finland. Av Rafael Erich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 R. ERICH
tänka sig en överläggning med de borgerliga partierna i syfte
att möjligen förmå dem att gå med på upplösningsplanen och
övertaga ett slags politisk garanti för den indemnitet, som en
upplösning av riksdagen i strid med dennas egen vilja kunde
tänkas påkalla. I någon mån hade ju parlamentariska grundsatser
även kunnat tillgodoses, om regeringsvärvet uppdragits åt det
minoritetsparti, det socialdemokratiska, från vilket yrkandet på
upplösning utgått, ehuru ju icke heller en sålunda sammansatt
regering kunnat åberopa något förtroende Iran den upplösta
riksdagens majoritets sida.
En blixtbelysning över den politiska psykologi, som påverkat
mångens ställningstagande till den lösning frågan faktiskt erhöll,
genom att en icke-polilisk regering tillsattes, kastar följande
episod. En person, som blivit vidtalad att inträda i den nya
regeringen, men som sedan, i följd av konkurrens, icke kom
med, tillfrågades, huruvida han icke själv tidigare varit emot
upplösning på detta stadium. »Jo visst», svarade han, »men
den frågan var ju redan avgjord, förrän den nya regeringen
utnämndes.» De flesta ha visserligen icke gått lika långt i mer
eller mindre omedvetet förhärligande av det personliga
herradömet, men i regel har den uppfattningen varit förhärskande,
att allt vad parlamentarism heter må vika, så snart det blir
fråga om upplösningsrätten. Eller ock tror man sig i det
avseendet ha uppfyllt all rättfärdighet genom att hänvisa till att
upplösning förutsätter ministeriell medverkan och att sådan
givetvis förelegat — liksom om icke detta vore väsentligt för varje
konstitutionellt statsskick.
Man har tryggat sig till trollformeln »expeditionsministär»,
utan att beakta, att detta för övrigt skäligen obestämda begrepp
knappast är tillämpligt på en regering, enkom kallad att
medverka till utförandet av en högpolitisk akt. Den nya regeringen,
vilkens tillkomst ju icke hade sin grund i någon omöjlighet att
på annat sätt lösa regeringsproblemet, måste i strängt
parlamentarisk mening sägas »åtnjuta» den ådagalagda motsatsen till
riksdagens förtroende; den grundar sig på statschefens personliga
förtroende.
Enligt riksdagsordningen böra regeringens medlemmar åtnjuta
riksdagens förtroende. Regeringsformen (36 §) föreskriver: »Till
medlemmar av statsrådet, vilka böra åtnjuta riksdagens
förtroende, kallar presidenten för redbarhet och skicklighet kända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
