- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Fjortonde årgången. 1924 /
100

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Parlamentarism och riksdagsupplösning i Finland. Av Rafael Erich

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

100 R. ERICH

— sökas enbart i den relativa och villkorliga giltigheten av
parlamentarismens maximer, i motsats till den tvingande och
normgivande karaktär, som normaliter tillkommer statsförfattningen.
Kravet på parlamentariskt förtroende erhåller då ungefär samma
juridiska valör som kravet på »skicklighet». Man kan väl
knappast tänka sig en sådan situation, att en regering, resp. en
minister, ådroge sig ett riksrättsåtal för att hava lämnat ett
misstroendevotum obeaktat eller i strid med grundsatsen om det
parlamentariska förtroendet förmått sig att övertaga
regeringsansvaret. Ett initiativ i sådan riktning skulle säkerligen i de allra
flesta fall hänföras under begreppet partichikan. Sist och
slutligen får man alltså lov att tilldela rätten vad rätten tillhörer
och politiken vad politiken tillhörer. Men då må man ej heller
söka ur »parlamentarismen» härleda satser, som äro direkt
stridande däremot.

Förmår det, som tilldragit sig i januari 1924, skapa ett
erkänt prejudikat i den finländska parlamentarismens historia, så
kunna därav vissa betydelsefulla konsekvenser dragas. För det
första, att statschefens vilja med framgång kan göra sig gällande
spontant på sidan om normbundna former för initiativ,
handläggning och beslut. För det andra, att ett regeringsbildande
på basen av presidentens förtroende, men i uppenbar
motsättning till riksdagens uttryckligen fastslagna ståndpunkt,
åtminstone under vissa förutsättningar skall anses såsom en rättslig
möjlighet, och att förty de författningsnormer, vilkas ordalydelse
knappast medgåve detta, icke kunna göra anspråk på
egenskapen av tvingande rättsnormer. För det tredje, att så strängt
man än må betona verkningarna av ett misstroendevotum med
hänsyn till den därav drabbade regeringen, bristen på
parlamentariskt förtroende i positiv mening anses under vissa
förhållanden kunna ersättas med statschefens personliga förtroende.
Ytterligare må fastslås en tendens i den riktning, att den
folkvalde presidenten strävar att över både riksdagens och regeringens
huvud nå direkt fram till folket, maktens urkälla. Till sist må
framhållas den åskådningsundervisning den finländska
författ-ningsrätten i belysning av de här relaterade tilldragelserna
skänker därom, huru lagstadganden rörande parlamentarismen icke
böra avfattas, så framt de skola motsvara det levande livets
skiftande krav.

l febr. 1924.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:25:08 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1924/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free