- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Fjortonde årgången. 1924 /
133

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Sengustavianerna och Ryssland. Av Carl Hallendorff

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LITTERATUR 133

dessa förutsättningar, vad som i sinom tid vanns genom 1812 års
politik, kunnat vinnas redan 1796 och utan offret av Finland. Vad
numera är känt om de sedermera styrande i Ryssland torde
berättiga till uppfattningen, att inga oöverstigliga hinder funnos. Men
visserligen böra vissa försvårande fakta icke förbises eller
underskattas. Ett sådant var det åter växande inhemska partisplitet, ett
annat och farligare de av sparsamhetsskäl gjorda starka
indragningarna inom försvarsväsendet, som särskilt hotade att ruinera Gustav
III:s sjöskapelse. Vid sidan härav synes betydelsefullt nog det av
ryssarna inkastade kravet om den blivande svenska drottningens fria
religionsutövning. Utan att där bakom förutsätta bestämd arg list
kan man dock icke glömma, huru hänsynslöst den ryska
statskonsten på andra håll förstått göra bruk av dylika stipulationer, varför
den unge kungens energiska hävdande av föreskrifterna i svensk lag
om främmande trosbekännare ter sig som icke blott karaktärsfast utan
verkligt välbetänkt.

Alltnog, Gustav Adolfs besök i Petersburg var ett märkligt vägskäl
och mycket kunde varit annorlunda, därest han då hemfört
storfurstinnan Alexandra som brud. Att det icke gick så, blev närmast
en katastrof för Reuterholm, som med sin vanliga hänsynslöshet
befordrat förbindelsen i förhoppning att vinna garanti för sitt eget
förlängda regeringsvälde, sedan hertig Karls stöd efter
förmyndarskapets slut ej vidare skulle betyda något. I själva verket hade
Reuterholm här själv fördärvat sitt spel, då han lät fåfängan och
maktbegäret förleda sig att sköta underhandlingen personligen med
ryssarna i stället för att lämna dem i den pålitlige och kloke
Ste-dingks händer. En mera odiplomatisk förhandlare än hertig Karls
storvisir har sällan givits — samtiden var ense om, att hans sätt att
handtera motparten starkt tillskärpte konflikten, och då hans fiender
bland gustavianerna hade goda hemliga kanaler till den unge kungen,
var det efter misslyckandet i Petersburg självfallet, att Reuterholms
stora dagar voro räknade i och med myndighetsförklaringen, den l
november 1796. Hertig Karl kunde åtminstone draga sig tillbaka
som en för sin personliga älskvärdhet uppskattad nullitet, men den
nyss allsmäktige Reuterholm flydde i uppjagad skrämsel för sin
säkerhet bort från landet.

Man kunde då icke ana, att inom en rätt kort tidrymd allt skulle
så förändras, att Karl återkom till regeringen, nu som Sveriges
erkände konung, och att han nästan genast ånyo skulle nödgas uttala
sig för Ryssland eller för Frankrike. Beslutet var den gången
svårare, ty revolutionen hade avvecklats genom kejsardömet och
Napoleon var kontinentens allbjudande härskare, varför förbindelsen åt
Frankrike mer än någonsin måste vara lockande; därtill kom
förlusten av Finland med alla dess färska sår. Varthän svenskarnas
mening lutade, är knappast tvivelaktigt, men avgörandet låg även nu
hos en dominerande personlighet, som tagit tyglarna från både den
nominelle härskaren och hans konselj. Kronprinsen Karl Johan
dömde otvivelaktigt mera objektivt och träffande än den inhemska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:25:08 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1924/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free