Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Penningväsendets tio-åriga odyssé. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 ELI F. HECKSCHER
måste uppgiften, att hindra prisstegringen inom landet, icke
nåddes. Sedan tillkom den olyckliga finansieringen av
kristidskommissionerna med allt mer nya kreditmedel, vilket verkade i
samma riktning. Det bottenlösa oförstånd, som sökte bekämpa
en dylik utveckling med i och för sig meningslösa och
fördärvliga maximipriser, är väl ännu icke glömt och behöver därför
blott påpekas. Å andra sidan vore det avgjort för mycket sagt,
att guldspärrningspolitiken skulle ha varit betydelselös för
bevarande av vårt penningvärde, och särskilt var den ägnad att hålla
vår valutas utlandsvärde starkt uppe.
Emellertid blev hela denna situation omkastad med
stilleståndet. Dollarn, som förut på ett mycket egendomligt sätt låst sig
fast vid det engelska pundet och därför hållits nere, gjorde sig
nu fri, återtog sin naturliga internationella värdering och gick i
april 1919 över pari gentemot svenska kronor, följd av den
holländska florinen. Därmed var alltså den svenska kronan icke
blott nere vid sin guldparitet utan därunder; redan i slutet av
1919 stod dollarn 27 % över pari mot svenska kronor.
Nu förhöll det sig emellertid så egendomligt, att riksbankens
befrielse från skyldigheten att inlösa sedlarna med guld hade
upphört, när valutan steg över sitt guldvärde i början av 1916,
utan att sedan återinföras. Den svenska kronan var därför ännu
under 1919 nominellt en guldvaluta. Reellt var betydelsen härav
dock mycket begränsad, såsom bäst framgick av att kronan
kunnat sjunka så avsevärt under pari mot dollarn, d. v. s. mot
guld. Förklaringen till detta skenbart paradoxala förhållande
låg i att sedlarnas inlöslighet ej i sig själv kunde garantera mer
än likvärdighet med inom landet befintligt guld. Det visade sig
alltså nu en icke mycket beaktad svaghet i guldmyntfotens
lagliga reglering, nämligen på den punkt som bestämde
förhållandet mellan inhemskt och utländskt guldvärde. En bestämmelse
om i guld inlösliga sedlar är av relativt ringa betydelse, tagen
för sig själv, om icke guldet självt har något mer väsentligt värde
inom landet; och i ett -land utan guldcirkulation, sådant som
vårt alltid varit, är ett dylikt inhemskt guldvärde obetydligt.
Den enda garanti emot nedgång av sedlarnas värde i jämförelse
med guld, som duger något till, är den som binder sedlarna vid
det internationella guldvärdet. Ett sådant band fanns emellertid
icke. Ty redan före slutet av 1914 hade regeringen av egen
maktfullkomlighet utfärdat exportförbud på guldmynt och till stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
