Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Penningväsendets tio-åriga odyssé. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PENNINGVÄSENDETS TIO ÅRIGA ODYSSÉ 165
Så svåra skadorna av prisfallet än varit, torde det dock utan
nationell självförhävelse kunna påstås, att knappast något
europeiskt land gått igenom krisen med så pass stor framgång som
Sverige. Här är ej platsen att närmare utveckla orsakerna
därtill. Att slumpen i stor utsträckning hjälpte oss kan svårligen
bestridas. Liberaler och socialdemokrater bekämpade försöken
till tullhöjningar lika bestämt som högermän och liberaler
bekämpade en arbetslöshetspolitik varigenom krisen obegränsat
skulle ha förlängts; därtill kom den relativt höga värdering som
några bland våra viktigaste exportvaror trots allt bevarade. Det
var detta samspel som bar hem segern, knappast någon
meningsgrupp eller intressekombination kan tillskriva sig hedern av
det hela. Men skall man anvisa hedersplatsen till några, bör
det nog vara åt dem som buro ansvaret för vår
arbetslöshetspolitik, ty knappast på någon punkt voro de svenska
resultaten lika överlägsna utlandets som just där. Kanske kunna de
bland oss teoretiker, som aldrig velat släppa tänken på
snabbaste möjliga återgång till guldmyntfoten, också tillskriva sig
någon del i resultatet.
Huru som helst, återgången till paritet emot dollarn med hjälp
av ett prisfall, som icke blott följde det amerikanska utan t. o. m.
överträffade det, gick på ungefär halvtannat år. Ännu när
tull-och traktatkommittén avgav sitt infordrade utlåtande i
valutafrågan i februari 1922, var jag ensam om ståndpunkten att
återgången till guldmyntfot — varom alla i princip voro ense — borde
ske omedelbart; men eftersom pariteten då ännu icke var
återvunnen, förutsattes tills vidare en marginal för guldpriset.
Redan i samma månad var emellertid överkursen på dollarn så
gott som försvunnen, och ingenting hade varit enklare än att
då gå över utan några reservationer. Före slutet av 1922 hade
våra valutabekymmer rent av vänt sig i rakt motsatt riktning,
i det att dollarn då tenderade till att gå ned under pari, vilket
visserligen möttes med kloka och framgångsrika åtgärder från
riksbanksledningens sida.
1923 års utveckling var avgjort mindre gynnsam, och
bankledningens nu allmänt kända missgrepp, som på nyåret 1924
kulminerade i tillkomsten av en officiell och en privat
dollarkurs, övertygade slutligen allt flere om att den verkliga
guldmyntfoten var den bästa uppnåeliga garantien emot missgrepp
i penningpolitiken. På det sättet kan man säga, att bankofull-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
