Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Kants historiefilosofi. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 ALF AHLBERG
moraliska patos och den klara, stillsamma charm, som är hans
personlighet egen — än vara banbrytande för romantikens
storslagna historiefilosofiska konceptioner. Idén om mänsklighetens
framåtskridande mot moralisk fullkomning återfinnes t. ex. hos
Lessing och Herder, uppfattningen av staten som ett
samhällsfördrag och framtidsdrömmen om den eviga freden hos Rousseau.
Vad man däremot mera sällan observerat, är det inre samband,
som råder mellan Kants kunskapskritiska undersökningar och
hans historiefilosofi. Det är detta samband, d. v. s. Kants
försök att historiskt bestämma begreppet historia vi i det
följande skola söka utreda. Denna utredning kräver en flyktig
blick på filosofiens läge före Kant.
Det ligger i det filosofiska tänkandets väsen en avgjord
tendens till likgiltighet, för att icke säga fientlighet mot det
historiska tidslivet. För den, som ser tingen sub specic ceternitatis}
tycks det representera det blott tillfälliga, den efterhängsna
Tyche, som man helst ville och förgäves bemödar sig att bli
kvitt. Det är som en brutal makt, som ingenstädes kan
placeras in i ett förnuftssystem, och som man därför liksom tar
hämnd på genom att förklara för ett »sken», ett icke-vara.
Med utomordentlig klarhet framträder detta i hela antikens
tänkande. Här finnes helt enkelt icke rum för någon
historiefilosofi, emedan tidslivet frånkännes allt egenvärde. För
Parmenides stelnar och stannar det i det stilla, åtskillnadslösa varat,
för Heraklit löser det upp sig i den vardandets gränslösa ström,
där allt dyker upp och försvinner och intet i egentlig mening är
utom den eviga Logos, som ger vardandet dess form och rytm.
Platon är den stora syntesen mellan dem. Och ej heller i hans
värld finnes någon historia i djupare mening: i idévärlden sker
intet, ty den lyfter sig i en ö ver historisk rymd ovan
tidslivet; i sinnevärlden sker heller intet i djupare mening, ty den
ligger nedom allt historiskt skeende. Skuggornas lek på
väggen är ej historia. — I Aristoteles’ metafysik får visserligen
utvecklingsbegreppet en central ställning. Men den »utveckling»,
varigenom materien, det som är »till möjligheten», förverkligas
i ett system av statiska former i en uppåtstigande serie, kan ej
betecknas som historisk utveckling. Dessa former äro själva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
