Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Kants historiefilosofi. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANTS HISTORIEFILOSOFI 183
som bestämmer historiens extensiva och intensiva gränser. Så
långt »förnuftssynpunkten» räcker, kan tillvaron
betraktas som historia, och allt skeende, som kan
inordnas under den, är historiskt skeende.
Under denna synpunkt framträder nu för Kant människolivet
som en historia om människosläktets moraliska
utveckling. Varför en utveckling? Denna uppfattning hos Kant
tycks stå i en egendomlig motsättning mot hans i övrigt
pessimistiska syn på människans moraliska halt. Kant har av E. v.
Hartmann betecknats som den moderna pessimismens fader, och
ser man på enskilda yttranden av honom tycks han rättfärdiga
detta namn. »Man kan icke», säger han t. ex., »värja sig för en
viss ovilja, när man ser människornas görande och låtande
staplat upp på den stora världsscenen och trots här och där
framskymtande vishet i detaljerna dock slutligen finner allt i stort sett
sammanvävt av dårskap, barnslig fåfänga och ofta barnslig
elakhet och förstörelselusta, så att man till slut icke vet, vad man
skall bilda sig för en föreställning om vårt över sina företräden
så stolta släkte.» Han citerar gärna Fredrik den stores berömda
yttrande till sin minister: »Vous ne connaissez pas assez, mon
cher Sulzer, cette race maudite å laquelle nous appartenons!»; och
i sin religionsfilosofi har han närmare utfört sin bekanta lära
om »det radikala onda», denna lära som väckte Goethes
indignation och av honom betecknades som en fläck på Kants
filosofmantel. Och dock opponerar sig Kant energiskt både mot den
»terroristiska» historieuppfattning, som i historien ser en ständig
försämring — aetas parentum peior avis — och den
»abde-ritiska», som däri ser status quo. Varför? Tron på
mänsklighetens förbättring kan, säger Kant uttryckligen, icke bevisas av
erfarenheten, ehuruväl icke heller vederläggas. Den har faktiskt
hos honom karaktären av ett praktiskt postulat. Vår
pliktkänsla kräver denna tro. I den mot Moses Mendelsohn riktade
uppsatsen Om förhållandet mellan teori och praktik i folkrätten
(1793) heter det härom:
Jag har således rätt att antaga — — att människosläktet fortskrider till ett
bättre med avseende på det moraliska syftet med dess tillvaro. Denna
förutsättning är jag icke skyldig att bevisa; bevisbördan åligger den, som
förnekar det. Ty jag stöder mig på min medfödda plikt att i varje led av
generationernas räcka så påverka de efterkommande att de ständigt förbättras
— vilket man alltså även måste antaga vara möjligt — och att på den vägen
denna plikt kunde gå i arv från det ena släktledet till det andra. Hur många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
