Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Kants historiefilosofi. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 ALF AHLBERG
tvivel man än med historiens hjälp hopar mot mina förhoppningar, vilka
ifall de vore bevisade kunde förmå mig att avstå från ett efter allt att döma
fruktlöst arbete, så kan jag, så länge blott icke fullgiltiga skäl förebringas,
likväl icke byta ut plikten mot klokhetsregelm att icke arbeta på det omöjliga;
och hur tvivelsam jag än må ställa mig och förbliva i fråga om förhoppningen
om en ljusare framtid för människosläktet, så kan detta dock icke vålla
den maximen något avbräck och därmed icke heller den nödvändiga
förutsättningen för densamma, att det är görligt.
Det är denna postulatkaraktär, som så radikalt skiljer
Kants framstegstro från alla upplysningstidens och Rousseaus
teorier. Det är en heroisk framstegstro trots allt, en tro som
blott bygger på pliktens enkla bud. När Kant talar om den
eviga freden, är det sålunda icke någon sentimental
drömmares framtidsvision om den lustgård, där lammen och ulvarna
skola fredligt beta samman. Det är en moralisk rigorists
obevekliga dekret: den eviga freden bör förverkligas, emedan kriget
är omoraliskt. Således kan den även förverkligas. Först denna
så ofta förbisedda synpunkt ger det rätta greppet på Kants lilla
härliga skrift Zum ewigen Frieden.
I förbigående sagt ser Kant dock även i erfarenheten vissa
tecken till gryning. Han anmärker, att då man klagar på tidens
urartning, så bevisar detta i själva verket blott, att man gått
framåt. Ty det bevisar, att den måttstock, med vilken man
jämför vad som borde vara med vad som är, blivit strängare.
»Vår självkritik blir allt hårdare, ju fler steg i sedlighet vi under
hela det av oss kända världsförloppet redan ha stigit uppför.»
Särskilt ser Kant i franska revolutionen, trots dess
skräck-och blodsscener, ett vittnesbörd om en moralisk erövring, som
aldrig kan gå förlorad. När den gamle ordningsälskande
pedanten i Königsberg i sin skrift Streit der Fakultäten talar härom,
få hans ord ett nästan entusiastiskt tonfall.
Kants grundläggande betydelse för historiefilosofien ligger däri,
att han fixerat ett kritiskt historiebegrepp. I den
ensidighet, varmed han formulerat det historiska apriori, ligger
hans begränsning och nödvändigheten att komplettera hans
synpunkter.
Först och främst är det klart, att det moraliska värdet icke
är det enda värde, som ger tidslivet historisk kvalitet. För det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
