Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Englands kyrka och katolicismen. Av Yngve Brilioth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLANDS KYRKA OCH KATOLICISMEN 199
hållit fast vid sina gamla traditioner, trots att de därigenom
utestängdes såväl från deltagande i statslivet som från universiteten
— detta gällde ju också de frikyrkliga — dels bland irländska
invandrare. Man levde under trycket av en olycklig historia: genom
en serie av missgrepp hade Rom, alltsedan det bannlyst drottning
Elisabet, kommit att framstå som en fiende till Englands frihet
och nationella liv. Det fanns ännu blott ett fåtaligt prästerskap,
under apostoliska vikarier, alltså inga fasta stiftschefer, och
mässan fick ej firas offentligen.
Men genom den katolska emancipationen år 1829, som gav
katolikerna fulla medborgerliga rättigheter, och de händelser, som
därpå följde, skulle det yttre läget radikalt omgestaltas och de
faktorer skapas, som alltjämt verka inom landets andliga liv.
Katolikernas nya rättsliga ställning betydde till en början mindre
än vad som hände inom den anglikanska kyrkan. Den katolska
emancipationen, men ännu mer de frikyrkligas motsvarande
frigörelse genom Test- och Corporationsakternas upphävande, var
ett led i det stora liberala genombrott, som vid 1830-talets ingång
omskapade det engelska samhällets struktur. Den anglikanska
statskyrkan såg sin privilegierade ställning undergrävd, då en
katolik, en baptist eller en jude kunde bli premierminister och
som sådan enväldigt förfoga över kyrkans högsta platser, och då
parlamentet, som ensamt stiftade kyrkans lagar, öppnades för
medlemmar av alla religiösa samfund. Detta var den yttre
anledningen till den stora kyrkliga rörelse, som i Oxfordrörelsen
fick sin brännpunkt. Då man kände kyrkoförfattningen och
kyrkans rättsliga ställning vackla, sökte man en grund, som
skulle stå fast under alla tidens stormar. Man fann en sådan
i kyrkans gudomliga uppdrag och lokaliserade detta i det
kyrkliga ämbetet, framför allt i biskoparna som apostlarnas
efterträdare. Det var behovet av en försvarsposition, som sålunda
först gjorde den apostoliska successionens halvt bortglömda tanke
åter aktuell. Med denna som medelpunkt uppbyggdes en hel
kyrkoteori, som hävdade den anglikanska kyrkan som
fornkyr-kans äkta arvtagare, fortsättaren av den sanna katolska traditio
nen. Denna teori hade sin udd likaväl emot Rom som emot den
protestantiska kyrkovärlden. Rom och Geneve voro båda heretiska.
Detta är skelettet till den anglikanska medelvägens, via meditfs,
byggnad, som ännu har en viss betydelse, fast den trätt i skuggan
för mera rent religiösa faktorer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
