Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Englands kyrka och katolicismen. Av Yngve Brilioth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 YNGVE BRILIOTH
Ty den rörelse, som skakade Oxfords gamla universitet under
åren 1833—1845 och sedan hela Englands kyrka, var något
djupare och större än blott en kyrkopolitisk reaktion: det var en
djupgående religiös väckelse. Det var många element, som här
samverkade: evangelikal innerlighet och helgelselängtan, minnen från
1600-talets engelska högkyrklighet, studier i fornkyrkan — och
om alltsammans sveper sig den romantiska tidsålderns luft, där
förgångna epoker hägra i gyllene dager. Men när dessa element
sarnmangjutits i den personliga inre kampens smältdegel — vi
kunna se hur det sker i Keble’s dikter, i Newman’s samtida
skrifter och hans senare självbekännelse, den berömda Apologia,
i Pusey’s mystiskt färgade förkunnelse — så blir resultatet en
till sitt väsen utpräglat katolsk fromhetstyp; katolsk då ej
fattat som ett kyrkopolitiskt begrepp, utan som betecknande en viss
förrn av kristet liv och erfarenhet: den karaktäriseras djupast
genom en rent katolsk nådesuppfattning; nåden är en ingjuten
kraft, ej främst ett Guds sinnelag; detta leder till en katolsk
rätt-färdiggörelseuppfattning: rättfärdiggörelsen består i den helgande
nådens ingjutande, i Guds inneboende. Den katolska
nådesupp-fattningen leder ofelbart till en intensivt sakramental
religionsuppfattning: altarets sakrament blir medlet framför alla andra
för nådens ingjutande. Härmed följer en asketisk etik och en
stegrad helighetslängtan: intet får försummas, som kan bereda
själen för Guds inneboende. Väl är hos de högsta andarna varje
pelagiansk gärningslära utesluten. Men likväl blir det ängsliga
hopandet av prestationer, kultiska och andra, en ofrånkomlig
konsekvens. Lydnaden för kyrkans auktoritet är en
förutsättning för det religiösa livet. Men då den närmaste kyrkliga
auktoriteten, det engelska episkopatet, visar mycket ringa förståelse
för den återuppståndna sakramentala religionsformen, så vädjar
man från detta, ofta i aktiv opposition mot detsamma, till den
katolska kyrkans utslag. Men då blir svårigheten den, att ingen
kan säga, vad som är katolskt, allmänneligt. Att blott erkänna
fornkyrkans auktoritet leder till en ohållbar staticism; man kan
icke skruva tiden tillbaka. Här ligger den anglo-katolska rörelsens
svaghet: man brinner av hänförelse för en katolicism, som man
ej kan definiera, och som ingen kan definiera, förrän en
återförenad kyrka samlas till allmänt koncilium. Resultatet måste bli,
och har blivit, att man attraherats av den kyrka, som vårdar
samma ideal av personlig helgelse, samma sakramentala fromhet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
