Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Englands kyrka och katolicismen. Av Yngve Brilioth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 YNGVE BRILIOTH
från 12,7 till 11,5. En bestämd sekularisering kan man utläsa
ur dessa siffror, men ovisst är, i vad mån de ange en bestående
kraftförskjutning mellan religionssamfunden. Att den romerska
kyrkan ännu har vinster att inhösta på brittisk mark, kan ej
betvivlas, men det förefaller, som skulle ökningens fart vara i
avtagande. Att den allra extremaste höganglikanska fraktionen
mognar för övergång, är icke omöjligt, och detta skulle i många
avseenden vara en vinning för den egna kyrkan, men den skulle då
visa sig vara numerärt ej alltför betydande. Annars är den
romerska kyrkans tacksammaste missionsområde sannolikt de
re-ligionslösa eller kyrkligt försummade befolkningselementen.
Viktigare än de tillskott, som den anglokatolska rörelsen
tillfört den romerska kyrkan, är, att den inom Englands kyrka skapat
en egendomlig form av katolicism. Denna »anglokatolicism», som
den kallas med ett namn, som väl först präglats av Newman, men
sedan vunnit allmänt burskap, är en ganska komplex företeelse.
Det ritualistiska draget i rörelsen har i tillgängliga
framställningar väl starkt betonats, naturligt nog, då det ju är det, som
lättast tilldrar sig uppmärksamheten. Men det måste
understrykas, att detta dock är något sekundärt. Det ligger ett verkligt
religiöst intresse bakom — den sakramentala fromheten — och det
är denna, som trotsat allt motstånd i sin kamp för att ta sig yttre
uttryck i en kult, där andakten inför altaret och den i
sakramentet närvarande frälsaren är det centrala momentet. Det ofta
trångsynta motståndet från lågkyrkligt håll och stundom från
kyrkoledningen — ett motstånd, som ej sällan tett sig som
förföljelse och skapat prästerliga martyrer för mässhakar, altarljus
och knäfall — är ett verkligt skolexempel på hur dylika
tendenser minst av allt skola bekämpas. Detta motstånd på ett tidigare
stadium förklarar delvis de ytterligheter, till vilka man kommit
att gå. Resultatet har blivit, att gudstjänstlivets enhetlighet
sön-derbrutits genom den anglokatolska strävan att göra
nattvardsgudstjänsten, firad med den romerska mässans alla tillbehör,
till söndagens huvudgudstjänst. Då utvecklingen alltmer kom
mit att ligga i händerna på teologiskt föga skolade, men ofta av
brinnande nitälskan drivna präster i praktiskt arbete, har resul
tåtet blivit ett okritiskt accepterande av* rent romerska
gudstjänstformer, då man i dem funnit hjälpmedel till den sakramentala
fromhetens odlande; så t. ex. kulten av Jesu hjärta, och
framför allt andakten inför det reserverade sakramentet — f. n. en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
