Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 11. 4. 1924 - Ur den svenska bibliotekshistorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 223
dåvarande chefen för Ecklesiastikdepartementet för att, som det heter
i den officiella skrivelsen, »biträda med utredning angående bättre
vård och utveckling av sådana bibliotek, som utgöra en mellanform
mellan de stora statsbiblioteken och de egentliga folkbiblioteken».
Som kommitténs ordförande har fungerat riksbibliotekarien Collijn,
och bland dess medlemmar ha både lärdomshistoriska,
parlamentariska och folkpedagogiska intressen varit företrädda. Den*volym,
i vilken kommitténs arbetsresultat samlats, utfylles till största delen
av en rad ingående och sakrika undersökningar över våra nu
existerande stifts-, läroverks- och stadsbiblioteks historia. Man behöver
icke vara speciellt biblioteksfackman för att med intresse taga del
av allt det nya och märkliga material, som här bringats i dagen.
Att följa dessa utredningar är i själva verket att följa själva
livsnerven i den svenska bildningens historia. Det är en historia om en
stark och levande kulturtradition med djupa rötter långt ned i
Medeltidens katolska bildning, fortsatt även under 1500-talets hårda
frostperiod och äntligen nådd fram till full utveckling under den svenska
stormaktstidens solskensdagar, då djäknarna i Strängnäs och Västerås
fingo hämta sin lärdom ur praktfulla, vapenprydda volymer från
de av kronan Sveriges krigsmakt erövrade biblioteken i Wurzburg,
Olmutz, Braunsberg, Thorn och Brunn, andra att förtiga. Det
inträder härvidlag en förändring i jämförelse med tidigare
förhållanden lika stor som den Adler Salvius i ett bekant och ofta citerat
yttrande konstaterade i fråga om knektarna i Gustav Adolfs armé: förr
vana vid mögligt bröd och Ölsupa göra de nu kallskål i stormhatten
med senila och vin. Men efter lyckans dagar kom återigen en
period av nöd och betryck, krigsbördorna tyngde på landets krafter,
och de kulturella kraven fingo som ofta i första hand sitta emellan,
då det gällde indragningar. I trots av de ogynnsamma yttre
omständigheterna förblev dock den gamla traditionen alltjämt obruten. Från de
fattiga prästhemmen, där för visso något överflöd av detta livets goda
icke förefanns, lämnades esomoftast några daler eller någon god bok
till stiftsgymnasiets boksamling, och många åldriga prostar, grånade
under studiet av latin och luthersk teologi, donerade dit sina kära
folianter till gagn och lärdom för yngre generationer. Det är något
obeskrivligt imponerande i denna aldrig tröttnande offervillighet, och
visste man ej förut i vilken oerhörd förbindelse den svenska
bildningen står till Sveriges kyrka, vore föreliggande kommittébetänkande
nog för att därom övertyga varje oförvillad läsare. Den svenska
skolan, ursprungligen ett barn av kyrkan och uppvuxen under dess
hägn, har särskild anledning att med tacksamhet erinra sig den vård,
som från kyrkans sida kommit dess viktigaste arbetsinstrument,
biblioteken, till del. Och det är icke blott genom direkta gåvor detta
verksamma kulturintresse gjort sig gällande; också vid arbetet för
samlingarnas förtecknande och tillgänglighållande möter man samma
uppoffrande hängivenhet, utövad trots ringa eller ingen vedergällning.
Så hade exempelvis den lärare, som vid mitten av 1800-talet bestred
bibliotekariesysslan vid stifts- och läroverksbiblioteket i Västerås som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
