Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 11. 4. 1924 - Artur Hazelius’ biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 225
frågor ej synas ha haft mycken tyngd och bitterhet och som i
skandinavismen fann sitt stora, festglada patos. Man följer Hazelius’
lärarverksamhet, som trots all hans ivriga håg att påverka och uppfostra
i längden ej räckte till för hans verksamhetslust, och till slut ställes
läsaren inför det djärva mod, varmed Artur Hazelius från en tryggad
bana övergick till den obundna kulturella verksamheten och därmed
vann den frihet, som fordrades för hans livs storverk.
I Artur Hazelius’ eljest personligt föga nyanserade Upsalastudier
har Böök träffsäkert pekat på de nordiska språkstudierna såsom det
innerst avgörande, det som förde honom in i »den stora strömfåran
inom den svenska humanistiska vetenskapen». Han mötte här nya
och fruktbara vetenskapliga uppgifter och en nyskapandets entusiasm,
som fördjupades till ett värde för livet genom att sammansmältas
med stora ideella strömningar. Forskningarna i de nordiska språken
öppnade utsikter både åt den nordiska stam- och språkgemenskapens
samfällda värden och åt vårt nationella kulturarv. För båda dessa
tendenser var Hazelius predisponerad och åt båda gav han sig helt.
Skandinav var han livet igenom, därom vittnar redan namnet på
hans stora skapelse, och då han vann berömmelse som de
rationalistiska reformernas store förelöpare i rättskrivningsfrågan, var det
främst för de underlättade andliga förbindelserna med grannfolken
han var beredd att offra så mycket av värt språks nedärvda dräkt.
För det svenska kulturarvet trädde han in genom sin puristiska
nitälskan för språkets renhet och kraft liksom genom sin strävan att
öppna vår litteraturs skattkammare för hela folket, främst ungdomen.
Mest spontant grep honom dock med förälskelsens omedelbara makt
det fäderneärvda i den folklivsidyll, som han redan som student tjustes
av i Dalarna och som, märkt av en begynnande upplösning, gav
konkret form och enhet åt den nära fyrtioårige mannens planer och
därmed även vigde honom åt hans livsvärv.
Hazelius berättar i dagboksanteckningar från en av sina tidigare
vandringar, hur en kulla, som han slog sig i språk med, höll på att
»låta honom alldeles komma av sig» genom att tala tyska till honom:
dessa toner stämde just icke med vad han ville helt och odelat
överlämna sig åt — »men hon var dock ganska hygglig». Det sista
lilla tillägget med sitt (här kursiverade) »dock» är karaktäristiskt
för de anspråk, varmed många resande än i dag besöka
Siljansdalen. Man fordrar ett staffage av minnesrikt och färgglatt folkliv
i de vackra naturscenerierna, man känner det nästan som en orätt,
en förolämpning, att livet även här går sin gång, att även dessa
människor kräva sin andel i det nya, som kulturarbetet skänker,
tillägna sig det på samma sätt som vi andra och liksom vi mer eller
mindre harmoniskt smälta det tillsammans med den historiska form,
som är oss påtryckt. Var och en som sett den modärna
turistströmmen draga fram i de minnesrika bygderna har väl också måst
se, hur taktlöst och påfluget, hur oförstående för en gammal kulturs
personliga daning och försynta formkänsla detta kvasi-etnografiska
betraktelsesätt gör sig brett, när det förflackats och förlorat all verklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
