Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 11. 4. 1924 - Artur Hazelius’ biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 DAGENS FRÅGOR
inre halt. Tyvärr har motståndskraften ej alltid varit tillräcklig —
kring de stora turistcentra finns det allt för många, som icke hållit
sig för goda att åtnöjas med den påtrugade rollen. Att andan och
livet därmed för alltid flytt och endast den tomma och
meningslösa maskeraden är kvar, tycks man knappast se och känna.
Fullständigare och sorgligare kan icke det folkliv, som så omedelbart
grep Hazelius, gå under.
Om man inför Artur Hazelius’ livsverk känner behovet av att
erinra om de nyss antydda företeelserna, är det icke därför, att han
personligen skulle ha hemfallit åt den ytliga och förflackande
»folklighet», som så lätt karaktäriserar de »mera framåtskridna»
resenärernas svärmeri för bygdernas antikvariska särdrag. Varje rad,
som i levnadsteckningen meddelas om hans förhållande till de män
och kvinnor ur allmogeklassen, med vilka han under sin
samlar-verksamhet trädde i så mångskiftande beröring, visar, att han ägde
hjärta och bildning nog för att möta dem, att vinna och ge vänskap
och att meddela den heliga iver, som besjälade honom själv. Men
det är dock nödvändigt att erinra sig, vad Hazelius’ stora verk ej kunde
ge: det kunde aldrig hämma den upplösning av gamla former och
seder, som hör varje tid till. Vad som levt och blommat sunt och
äkta måste förlora livets egen färg, om man avlas att med
konstlade medel bevara det över mognadens stund.
Att upplösningen av de fäderneärvda sederna även i de bygder,
»där vi av ålder älskat att anse allmogen mer än i andra våra
landskap bevara sina fäderneärvda bruk», personligen gripit Hazelius
djupt och för honom stått som en oersättlig förlust, är ju självklart;
men det är åtminstone av Books skildring svårt att se, i vad mån
han hoppats på att hans djärva insats skulle kunna blåsa nytt liv i
det bortdöende primitiva och ursprungliga. Vad han från början
klart tog sikte på var däremot den vetenskapliga uppgiften,
nödvändigheten att åt forskningen rädda »det bräckliga material, som är
ägnat att sprida ljus över vårt folks liv och seder under de senast
förflutna århundradena, och vilket material, om det icke tillvaratoges,
kanske efter några årtionden vore hemfallet åt förgängelse».
Därmed lade han den fasta grund, som givit ryggrad och bärande mål
åt hans skapelse. Dock var det väl knappast den teoretiska
uppgiften, som för honom var det primära: bevarandet, utforskandet var
den stora uppgiften, därför att föremålet var så betydelsefullt. Hazelius
hörde med hjärta, fantasi och smak till den nationella romantik, som
hos oss och andra började präglas ut i folkligt-realistisk mer än i
historiskt-politisk syftning. Tiden gav honom efter någon tvekan på
1880-talet rätt. Han blev en av dem, som ledde oss tillbaka till oss
själva. I det etiska patos, som bar upp denna hans gärning, låg
hans makt över samtiden; tack vare detta gjorde han också hela det
svenska folket till medarbetare i ett verk, som blev en vetenskaplig
insats genom den storslagna museiskapelsen, en nationell icke genom
yttre former utan genom en fläkt av det nationella livets egen anda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
