- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Fjortonde årgången. 1924 /
229

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ling, vars skiftande och ganska dramatiska öden skildrats av R. M.
Bowallius i Meddelanden från svenska riksarkivet (h. 3) och av V.
A. Secher i Meddelelser fra det danske Rigsarkiv (bd 1), förhåller
det sig i korthet sålunda. Under den omilde konungens landsflykt
1523—1531 bildade sig i hans kansli i Nederländerna ett ansenligt
arkiv, med vilket förenades en del från de nordiska länderna bortförda
äldre arkivalier (bl. a. det aldrig återfunna svenska »registrum regni»,
vårt medeltida riksregistratur). Länge förgäves efterspanade,
upptäcktes dessa Kristian II:s handlingar år 1825 i ett bayerskt arkiv,
och efter åtskilliga skiftesrika förhandlingar lyckades den norske
utskickade professor Lundh genom ett särskilt gentemot Danmark
hänsynslöst dubbelspel få det hela utlämnat till Krisliania. Bytets —
allt annat än i modern mening arkivmässiga — fördelning, varvid
Sveriges intressen ej i allo så lyckligt företräddes av den som
samlare och utgivare bekante »kalvskinnspresten» N. J. Ekdahl, blev en
lång och av förargelser överfylld historia. Den slutade med att Norge
behöll huvuddelen, omkring 3800 dokument, medan Danmark fick
347 och Sverige omkr. 280. Förklaringen till denna väldiga övervikt
för Norge var den, att till dess lott fördes allt av »allmän», de
nordiska rikena gemensamt gällande karaktär. Danskarna, som ej direkt
deltogo i fördelningsarbetet, ha alltid ansett, att denna allmänna del
borde höra hemma i det land, som var centrum i Kristian ll:s välde,
och deras önskan att förvärva denna dyrgrip står kanske icke mycket
efter norrmännens trängtan till de arnamagnseanska skinnbreven.

Såsom synes, finns det i de norsk-danska arkivskatterna å ömse
sidor gott om både begärliga ädelstenar och besvärliga stötestenar.
En överenskommelse är säkerligen icke lätt att nå, och så mycket
synes givet, att icke främjas utsikterna därtill av den ton, som man
på norsk sida älskar att använda.

För egen del ha vi svenskar ur flera synpunkter anledning att
från vårt lugna hörn med intresse följa stridens utveckling. \7årt
eget skilsmässobrev är i varje fall hälsosamt fritt från sådana
vändningar, som skulle kunna ge norrmännen förevändning att från våra
centralarkiv kräva något som »angår» dem. Skulle något sådant
sättas i fråga, kunna därför lyckligtvis de rena sakskälen, som utgöra en
enkel tillämpning av den moderna arkivprincipen om integriteten av
det som förvaltningshistoriskt hör tillsamman, här ostört få göra sig
gällande.

Hitler och von Kahr.



Den 9 november 1923 utfärdade riksregeringen i Berlin ett
ljungande upprop mot »den beväpnade hord, som i en tid
av största inre- och yttrepolitiska trångmål gripit sig an med att slå
sönder det tyska riket». Samma dag förklarade bayerske
generalstatskommissarien von Kahr, för tillfället innehavare av den högsta
exekutiva makten i Bayern, att om det menings- och mållösa
omstörtningsförsök, som dagen förut gjorts i München, hade lyckats, både
Tyskland och Bayern skulle ha störtat i avgrunden, och tillfogade: »De
skyldiga skola hänsynslöst tillmätas sitt förtjänta straff.» Den 1 april

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:53:39 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svtidskr/1924/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free