Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Marxism och parlamentarism. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 GEORG ANDRÉN
Marx begär ett »revolutionärt-aktivt» parlament. Föremål för
hans klander är också, att församlingen framgått ur indirekta
val och fått sitt säte i Frankfurt am Main. Den förra
anmärkningen bör ses i samband med den ryska sovjetförfattningen av
1918, som betjänar sig av indirekta valmetoder i större
utsträckning än någon annan författning. Det är tydligt, att
sovjetförfattningens auktorer mera lärt av Stolypins »reaktionära» vallag
från 1907 än av Marx’ skrifter; knepen äro delvis desamma, om
också ändamålen äro andra än de, som den tsaristiska regimens
siste statsman kämpade för.
Marx’ anmärkningar mot Frankfurt am Main såsom
nationalförsamlingens säte ha sitt stora principiella intresse — men böra
dessutom speciellt intressera de tyska högersocialister, som 1919
skickade sin nyvalda konstituant till den lilla stilla staden Weimar. Vi
känna de motiv, som voro bestämmande denna gång, bl. a. genom
Noskes skildring (Von Kiel bis Kapp, 1920, ss. 85 ff.). Frankfurt am
Main har enligt Marx det felet, att den icke är en stor stad »med en
stor revolutionär befolkning, som står bakom nationalförsamlingen,
delvis skyddande, delvis framåtdrivande». Inflytelserna från gatans
parlament kunde m. a. o. inte tillräckligt göra sig gällande. Marx
pekar på Englands och Frankrikes stora nationer; de ha samlat
sina parlament »auf einem feuerspeienden Boden–––––Paris
und London». Därför att det tyska folkets konstituant förlagts
till Frankfurt, har den förlorat kontakten med det revolutionära
Tyskland; »so langweilt das deutsche Volk», säger han.
Marx’ egna revolutionära rön — den revolutionära rörelsens
hastiga utsinande efter 1848 och Pariskommunens fall 1871 —
voro ju ej ägnade att fostra någon större optimism men väl att
giva rikare erfarenheter. Dessa finnas också redovisade i en
rad arbeten. I förordet av 1872 till en ny upplaga av
kommunistiska manifestet antydes, att de nya revolutionserfarenheterna
delvis gjort framställningen i Manifestet föråldrad. »Framför
allt har kommunen bevisat, att arbetarklassen icke helt enkelt
kan taga den färdiga statsmaskinen i besittning och sätta
densamma i rörelse för sina egna ändamål.» Klyftan mellan det
borgerliga och det proletära samhället har blivit mera radikal,
mera fördjupad för Marx genom de nya upplevelserna. Denna
tanke skymtar tydligt nog redan i ett par av Marx’ tidigare
skrifter. I arbetet Der achtzehnte Brumaire des Louis Bonaparte
(uppl. 1921, s. 100 f.) framhåller han det som ett fel hos alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
