Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Marxism och parlamentarism. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARXISM OCH PARLAMENTARISM 243
äldre revolutionsrörelser, att de icke förstått att krossa den gamla
statsorganisationen: »Alla omvälvningar fullkomnade denna
maskin i stället för att bryta sönder den.» Men om Marx
sålunda bestämt avvisar tanken på en organisatorisk kontinuitet
mellan det borgerliga och det proletära samhället och förnekar,
att den proletära revolutionen skulle kunna begagna sig av de
organ, som vuxit upp i den borgerliga statens hägn, så har han
därmed icke sagt någonting i den mera aktuella frågan, hur en
rättrogen marxist skall förhålla sig till den borgerliga statens
organ, innan revolutionen brutit in. Marx’ olika skildringar av
revolutionära epoker kunna icke med bestämdhet giva några
upplysningar om hans uppfattning i denna fråga. Ett
uttalande angående den franska revolutionsrörelsen 1848—51 kan
dock möjligen äga en något längre räckvidd. Marx säger om
densamma, att »den fulländade först den parlamentariska makten
för att sedan kunna störta den» (anf. arb. s. 100). Uttalandet
innebär blott ett enkelt konstaterande, men av sammanhanget
torde det framgå, att Marx också givit uttryck åt en enligt hans
förmenande riktig taktisk grundsats. Men är detta fallet, då
synes det knappast vara god marxism att före revolutionen
arbeta på parlamentets undergrävande.
Ett annat uttalande av Marx, gjort i arbetet Der Biirgerkrieg
in Frankreich (uppl. 1920 s. 90), har särskilt av Lenin tagits till
intäkt för antiparlamentariska tendenser. »Kommunen skulle
icke», säger Marx, »vara en parlamentarisk, utan en arbetande
korporation (Körperschaft), på en gång exekutiv och lagstiftande.»
Även detta uttalande avser blott att karaktärisera ett
revolutionärt faktum och kan därför icke utan vidare fattas som ett
direktiv för proletariatets förhållande till borgerliga parlament.
Såsom redan Hans Kelsen framhållit (Sozialismus und Staat,
1920, s. 34) har ovan citerade sats väsentligen sin udd riktad
mot maktfördelningstanken — om den över huvud taget har
någon udd. Kommunen var på en gång legislativ och exekutiv
(»arbetande»), det är vad som säges. Till sin majoritet bestod
den visserligen av arbetare — vilket ju var en naturlig verkan
av den allmänna rösträtten i ett arbetaresamhälle under en
arbetarerevolution — men det var icke därför den kallades
»arbetande». Det är anmärkningsvärt, att Lenin lika litet som Marx
observerat, att den egentliga parlamentarismen själv gömmer på
starka tendenser att upphäva maktdelningstanken, att överbygga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
