Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Marxism och parlamentarism. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARXISM OCH PARLAMENTARISM 245
annan platonisk bekännelse till våldets taktik kan man också
finna i de teoretiska aktstycken, som kallats partiets program;
1880 beslöt t. ex. den tyska socialdemokratien — såsom svar på
Bismarcks »socialistlag» — att föra sin kamp icke som förr
»med alla fredliga medel» utan »med alla medel». Socialistlagen
hade emellertid icke förr fallit, än revisionistiska strömningar
växte sig starka, med parlamentarism och evolutionism på sina
fanor. Även om skilda partikongresser fördömde dessa
strömningar, i praxis vunno de alltmer överhand. I vissa länder växte
socialdemokratien allt mer in i parlamentens positiva arbete och
tog sin del i ansvaret därför. I andra länder, såsom Frankrike,
har frågan om »ministersocialismen» stått i diskussionens centrum,
men även denna fråga har i praxis besvarats i revisionistisk,
positiv riktning. Socialister ha blivit ministersocialister och
miiiistersocialister ha blivit socialistiska ministrar — ibland visst
också bara ministrar. Så har socialdemokratien vuxit in i den
borgerliga staten och programmet om det kommunistiska
framtidssamhället har förflyktigats till en världsfrämmande eskatologi,
som man på sin höjd under mera högtravande politiska
andaktstunder skänkt någon uppmärksamhet. I vardagens politiska
arbete har man icke besvärats av denna eskatologi, och dess
präster ha hållits borta från de praktiska uppgifterna. Det
kommunistiska paradiset har blivit lika sällsynt i den
socialdemokratiska förkunnelsen som helvetet i den kyrkliga. Till
sist kom det stora och avgörande provet. Alla resolutioner till
trots slöt man sig vid världskrigets utbrott samman om den
nationella statsidén. Det blev icke på allvar tal om att möta
kriget med en pacifistisk masstrejk eller med proletär revolution.
Man röstade för krigsbudgeten eller flydde till den blanka sedeln
och lät de borgerliga fatta det beslut, som man icke ville eller
icke kunde hindra.
En under kriget allt starkare grupp ställde sig emellertid i
den yttre folkförsoningens namn utanför denna inre folkförsoning.
Borgfreden blev alltmer till en borgerlig fred; till sist var den
icke ens det. Den inre fronten brast — och med den även
den yttre fronten. Det internationella jämviktssystemet bröts
sönder. Så föddes till sist den s. k. fred, som bär namn efter
Versailles. %
När Jaurés’ och Plechanovs arbetare kämpade mot Bebels,
möttes i det trygga och fredliga Schweiz de män, som sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
