Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Marxism och parlamentarism. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 GEORG ANDRÉN
skulle bliva den 3:e internationalens ledare, och bland dessa
skulle till sist ryssarna, bolsjevikerna, bliva de bestämmande.
Bolsjevikerna ha ifråga om det parlamentariska arbetet intagit
olika ståndpunkter under olika tider. Vid valen till första duman
förklarade de rösträttsstrejk, något som den tsaristiska regimen
torde ha sett med ett visst jämnmod. I de följande dumavalen
deltogo de däremot, och i arbetarnas valcuria lyckades de till sist
vinna majoritet. Det kunde naturligtvis icke komma ifråga, att
den relativt svaga men starkt radikala bolsjevikgruppen skulle
kunna öva någon positiv medbestämmanderätt i tsarens
Ryssland; det återstod intet annat än att göra nödvändigheten till
en dygd. Bolsjevikernas ofta obildade representanter i duman
förstodo kanske icke alltid finessen i denna politik. Zinoviev
berättar i sin lilla skrift om Lenin om svårigheterna att
uppfostra arbetarna till den »revolutionära parlamentarismen». »Vi
vilja», sade de, »på allvar taga itu med lagstiftningen, vi vilja ha
råd angående budgeten, vi vilja diskutera det och det förslaget
med Eder — —». Det enda svar de fingo av Lenin var skratt.
Till sist måste han dock tala om för de förvirrade
folkrepresentanterna, att duman icke var något för dem, att förslagen icke
anginge dem. »Säg helt enkelt något till hela Ryssland om
arbetarnas liv. Giv en skildring av skräcken i kapitalismens
fängelse, kalla arbetarna till revolution.–––––-Framställ ett
lagförslag om att vi inom tre år skola hänga dessa borgare i
gaslyktorna.» Zinoviev måste erkänna, att det beredde
mekanikern Badaev vissa svårigheter att övervinna »dumans
atmosfär» och följa Lenins råd. Det har tydligen varit lättare för
bolsjevikerna i andra länder.
I några av sina skrifter går Lenin mera teoretiskt in på
spörsmålet. Efter några glåpord mot »parlamentskretinerna», mot
»ministrarna och yrkesparlamentarikerna, proletariatets förrädare
och hästbytarsocialisterna» — bland vilka f. ö. även Branting
nämnes, när förteckningen någon gång göres mera utförlig —
glider Lenin emellertid gärna in på problemet, varmed
parlamentarismen skall ersättas, när revolutionen segrat. Tydligt nog
låter han dock förstå, att det dessförinnan gäller att på en gång
»utnyttja den borgerliga parlamentarismens ladugård» och att
»göra en verkligt revolutionär proletärkritik av parlamentarismen»
(Revolutionen och staten, sv. övers. 1919, s. 54 f.). Denna kritik
antydes, då han säger: »Vägen ut ur parlamentarismen är natur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
