Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Det finlandssvenska namnet. Av Arvid Mörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254 ARVID MÖRNE
dessa som finnar. För de verkliga finnarna lär dä namnet
»purfinnar» ha brukats. Mer målande kan inte den folkliga
rikssvenska uppfattningen uttryckas. Och denna tankegång, som
utan grund i verkligheten i förväg avböjer varje tal om svenskar
på Finlands jord, har såsom vi redan framhållit uråldriga rötter i
rikssvenskt folkmedvetande. Finland synes alltid iför Sveriges
allmoge ha framstått som någonting så oändligt främmande och
avlägset, att inte ens öronens vittnesbörd om därstädes boende
människors tungomål mäktat att kullkasta den förutfattade
meningen att dessa tillhöra en främmande ras.
Ur den allsvenska nationalitetsuppfattningens synvinkel ter sig
detta faktum lika tänkvärt som det är bedrövligt. Det bekräftar
riktigheten av påståendet att vi svenskar sakna nationell instinkt.
Aldrig har Englands eller Spaniens folk upphört att i kolonisterna
bortom världshavet vidkännas sitt eget kött och blod, aldrig ha
de italienska folkspillrorna i Kroatiens och Dalmatiens
stadssamhällen för allmänna medvetandet väster om Adria förvandlats
från italienare till slaver eller Mindre Asiens greker blivit hållna
för turkar i sin nations huvudland. Det förefaller i sanning
ofattligt att vi svenskar å den ena sidan mäktat med en sådan
kraftutveckling, som vår kolonisation utmed Östersjöns vida kuster bär
vittne om, men likaväl fullständigt förlorat känslan för
blodsbandets helgd, ehuru vi ända in i sen tid varit politiskt förenade
inom samma rikes gränser.
Trots allt har finlandssvenska folket självt i många landsändar
hållit fast vid den nedärvda uppfattningen om Sverige som det
ursprungliga hemlandet, moderlandet. Envar vet hur stark denmi
samhörighetskänsla visat sig vara på Åland. Även hos åbolänningar
och österbottningar kan samma instinkt spåras som en
traditions-helgad åskådning, fortlevande sedan urminnes tid. I Nyland är
däremot denna dragning mot Sverige förhållandevis svag.
Nylän-ningen har ju heller inte samma omedelbara känning av Sveriges
närhet som ålänningen, österbottningen och även åbolänningen i
sitt landskaps västra socknar. Men det geografiska avståndet
räcker emellertid inte att förklara den känsla av främlingskap
inför det sverigessvenska, som vunnit insteg i Nyland.
Estlandssvensken lever än mer isolerad från Sverige än hans nyländske
stamfrände och likafullt finna vi hos honom en trohjärtad hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
