Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Det finlandssvenska namnet. Av Arvid Mörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 ARVID MÖRNE
och folkdikten fanns ju den finska litteraturen knappast till före
1860-talet. Och slutligen var överklassen fäst vid svenskan med
starkare band av ren känsloart än de fanatiska
finskhetsförkun-narne anat. Ju högre människan står i bildning, ju mer
ofrånkomliga måste de skäl vara, som kunna förmå henne till ett
språkbyte. Ett sådant steg är liktydigt med ett utträde ur hela
den kulturkrets, till vilken hon hör, vars art är hennes eget
väsens, vars med språket sammanhängande sätt att tänka och
förnimma hon upptagit i sitt blod. Ingen nationalitetslära i världen
— vore densamma än långt mer oangriplig än den snellmanska
— kan komma åstad, vad finskhetens märkesmän fordrade
av-sitt lands bildade klass. Och det visade sig att på samma gång
hela den bildade klassen på rätt få undantag när med munnens
bekännelse omfattade finskhetstanken, hjärtat likafullt fortfor att
spjärna emot detta yttersta krav: självförfinskning i språkligt
hänseende. Trots allt förblev överklassens flertal svenskt till språket
ända in i 1900-talet, vilket inte uteslöt att kunskap i finskan med
tiden vann allt större utbredning i fordom rent svenska kretsar.
Emellertid, vad finskhetsrörelsen i detta hänseende gick miste
om, tog den igen på annat sätt. Man kan som sagt fastslå att
hela det högre bildade samhällsskiktet i förra århundradets mitt
var förfinskat i fråga om sitt nationalitetsbegrepp.
Det nationella bandet mellan Finland och Sverige slets i sär.
Finland betraktades numera som ett avgränsat helt och ansågs i
nationellt hänseende stå i främlingsförhållande till sitt grannrike.
Den finlandssvenska befolkningens undre lager offrades av denna
nya åskådning till förmån för en dunkelt fattad »fosterländsk»
enhetstanke. Det gällde, ansåg man, att väcka till liv en hela
»folket» genomsyrande fosterländsk anda, och eftersom »folkets»
flertal var finskt, så måste också nationalitetsandan vara finsk i
sitt väsen. Men i trots av allt, som då talades och diktades om
»finska folket», förblev likväl den enkle allmogemannens och
kroppsarbetarens liv någonting oändligt främmande och likgiltigt
för den finskhetsivrande överklassen med svenskt modersmål.
Och redan av denna anledning var det otänkbart att »folket» i
landets svenska delar skulle kunna förmås att tillägna sig den
»finska nationalandan». Endast en finländsk fosterlandstanke
av uteslutande politisk innebörd hade för detsamma varit
begriplig.
Men detta ur vår tids synpunkt så självklara förhållande fat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
