Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Det finlandssvenska namnet. Av Arvid Mörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET FINLANDSSVENSKA NAMNET 257
tade man alls inte under den på svenska förkunnade finskhetens
klang- och jubelår. Om vi med Gustav Sundbärg fastslå att
århundradets typiska nationalkänsla, »som givit gestalt och
innehåll åt 1800-talets hela historia i Europa» varit »ett hos folken
vaknat behov att i varje livsyttring giva uttryck åt sitt innersta
väsen», så nödgas vi samtidigt understryka att det finlandssvenska
folkets överklass inte allenast fullständigt förbisåg dess innersta
väsen utan därtill yttermera fogade en ödesdiger handling av
tanklös välvilja i det att ett bildningsarbete i finsk anda
inleddes med syfte att förmå svenskfolket att uppfatta ett annat folks
väsen som sitt.
Mannen, som framom andra skulle göra’t, blev Zachris
Topelius och det verkningsfullaste medlet Boken om vårt land. Detta
alster förblev i mer än ett halvt sekel finlandssvenska folkskolans
läsebok, den enda verkliga folkboken i det fosterländska planet
vid sidan av Fänrik Ståls sägner. Den nöttes av hundratusendens
händer, talade med diktarens finska hjärta och betvingande
svenska tunga till släktled efter släktled. Och ändå har det beundrade
verket inte mäktat med sin uppgift att göra ett slags halvfinnar
av kusternas och skärens svenskar. Inte ens i Nyland, där de
härskande överklassopinionerna legat över folket som ett alptryck,
har bonden, torparen, lantarbetaren, småborgaren någonsin
avstått från det svenska namnet.
Men å andra sidan få vi lov att fastslå att ett lika kraftigt
motstånd mot förfinskningen, som österbottniska allmogen har
rest ända fram till senaste tid, inte försports i Nyland.
Rasinstinkten har onekligen försvagats och känslan av nationell
samhörighet med Sverige har tunnats ut. Och ingenstädes uppvisar
överklasstänkesättet i de nationella frågorna så mycken
förvirrande oklarhet som i Nylands huvudstad, Helsingfors. »Högt
bildade» och »finska» helsingforsare med svenskt modersmål
kunna alltid med lätthet bådas upp, i fall det gäller att omge en
resande främling med Potemkinkulisser och ingiva honom tron
att några »egentliga» svenskar inte finnas i det nutida Finland.
Det finnes alltså ännu i dag rätt talrika svenskspråkiga
finländare, vilka betrakta sig som finnar och giva sig själva finsk
nationalitetsbeteckning. Skälen kunna vara mångahanda. I vissa
18. Svensk Tidskrift 1924.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
