Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Det finlandssvenska namnet. Av Arvid Mörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258 ARVID MÖRNE
fall nyttighetssynpunkter: man gör ingen karriär i detta
finsk-styrda rike, om man bekänner svensk färg. Oftare likväl en
finsk rasinstinkt: ett betydande antal svenskspråkiga familjer
uppvisa en övervägande finsk härstamning. Och där detta är
förhållandet, kännes det för mången onaturligt och motbjudande att
bära det svenska namnet. Ännu mer invecklad blir denna
namnfråga för dem, vilka tillägga den Snellman-Runebergska tidens
språkbruk något slags fosterländsk helgd. Man kan träffa på
rent svenska individer, för vilka Runebergs poetiska formuleringar
äro lika bindande som bibelordet för den bokstavstroende.
Runeberg har ju sagt: »även jag är finne». Och det visar sig omöjligt
för dessa namnfinnar i tjugonde seklet att begripa att den store
skaldens nationalitetsuppfattning var tidsbetingad och ingalunda
någon evigt bestående norm. Själv har »finnen» Runeberg, i
förbigående sagt, ärligt medgivit att han är »en avkomling av
koloniserade svenskar» och han döljer inte alls i sina brev- och
uppsatsuttalanden att folket i hans österbottniska hemort stod
fullständigt främmande för den finska nationaliteten.
Slutligen får man även lov att räkna med förekomsten av
tvåspråkiga individer, som fullständigt tillägnat sig båda tungomålen
och bruka dem om vartannat i det dagliga livet utan att göra
klart för sig vilketdera de önska betrakta som modersmål, än
mindre vilkendera nationaliteten de rätteligen tillhöra. Allt i allt,
utvecklingen har ännu inte nått så långt att begreppen
finlandssvensk och svensktalande finländare helt täcka varandra.
Men den tveksamme undgår inte numera lika lätt som
fordomdags att taga parti och avgöra var han hör hemma i nationellt
hänseendet Den fortgående boskillnaden mellan svenskt och
finskt i kyrka, skola, föreningsliv och partiliv har berövat de
likgiltiga och vacklande möjligheten att uppträda som svenskar i
dag, som finnar i morgon och åter som svenskar i övermorgon.
Och med valet mellan nationaliteterna följa förpliktelser, som
den enskilde inte kan lösgöra sig ifrån, även om han än så gärna
ville det.
Finlandssvenskens första plikt är att orubbligt hålla fast vid
det svenska namnet, hans andra, lika självklara skyldighet att
vid beröringen med statliga och kommunala myndigheter hävda
sitt språks rätt som ett i lag skyddat nationalspråk. Men härmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
