Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Teatersäsongens facit. Av Kjell R. G. Stromberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
TEATERSÄSONGENS FACIT
Det har sina sidor att skriva om teater, och i synnerhet om svensk
teater. Det gäller att vara ärlig, i beröm som i tadel, och på
samma gång tolerant, för att icke säga uppmuntrande, även då det
senare alternativet synes framställa sig som en nödvändighet. Svensk
teater lever under exceptionellt ogynnsamma förhållanden — det talas
här naturligtvis uteslutande om teater, som kan göra anspråk på att
kvalificeras som konstutövning — och detta har sina allom bekanta
orsaker. För det första sakna vi — i motsats till exempelvis
danskarna — en inhemsk repertoar, vare sig klassisk eller modern, med
förutsättningar att utgöra en publiksamlande faktor, för det andra —
en följd härav — sakna vi en inhemsk speltradition, en egen
dramatisk stil, som skulle kunna skänka det mer eller mindre slumpvis
verkställda urval av utlandets succéspjäser, varmed vi gemenligen
undfägnas, ett speciellt intresse att se — eller att återse — på svensk
scen. Nu måste detta intresse knyta sig antingen till några enstaka
skådespelarprestationer eller till den grad av trohet, varmed man
lyckats återgiva en främmande miljö.
Dessa randanteckningar till den stockholmska teatersäsongens
förnämligare program under det spelar, som nu avslutats, åsyfta ingen
uttömmande analys vare sig av pjeser eller spel. Med sitt
framförande av Shakespeares Othello visade Dramatiska teatern, vad den för
närvarande förmår prestera inom det klassiska skådespelets domän.
I den yttre regien — Olof Molanders, med biträde av målaren Bertil
Damm — kunde man tala om en måttfull tillämpning av Reinhardtska
idéer; det fanns en enhetlig stil över föreställningen, en vällustig
stämning av veneziansk renässans, med Tizians guld och Tintorettos
purpur som dominerande färger. Vad beträffar den inre regien, hade
tydligen de båda protagonisterna fått fria händer att spela var och
en efter sitt huvud. Regissören inskränkte sig till att i rådsscenen,
arrangerad som en medeltidsaktig mysteriebild av yttersta domen, »taga
ton», ge själva upptakten till skådespelet. Hr de Wahls Othello,
zi-genaraktigt rörlig, med lysande tänder och ögonvitor i det mörka,
öppna, av naiv segerfröjd strålande ansiktet och med en lätt
främmande brytning i målet, hade nog starka beröringspunkter med hans
ungdoms condottieretyp, Prinzivalle i Maeterlincks Monna Vanna,
men figuren växte, fick nya drag, utan att dock avlägsna sig från den
klassiska Othellot3rpen. Tyvärr övergick skådespelaren på ett alltför’
tidigt stadium till ett furioso, som han sedan icke förmådde stegra:
själva katastrofen betecknade icke en kulmen utan en avspänning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
