Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Teatersäsongens facit. Av Kjell R. G. Stromberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 279
satiriska små Hogarthtavlor ur engelskt lantjunkarliv på 1700-talet,
She stoops to conquer, omdöpts på svenska. Hr Olof Molanders
stiltrogna uppsättning gjorde dem mycket njutbara även för äldre folk,
låt vara att den situationskomik, varpå stycket bjuder, icke sällan fick
ett ansträngt ock kanske onödigt bullersamt drag över sig — liksom
fallet för övrigt var även vid reprisen av Sheridans Skandalskolan
på Intima teatern för några år sedan. Också huvudrollernas
framställare, fru Bosse och hr Winnerstrand, spelade med kraftiga
understrykningar, den förra litet väl fullfjädrad i sitt koketteri för att ge
illusion av landtlig oskuld, den senare litet väl humoristiskt
självmedveten både i sina kavata manér som värdshuskavaljer och sin
bondblyghet som friare i en bättre familj. Pjäsen hade kanske roat
den ungdomliga publiken ännu mer i sin nationaliserade form —
såsom »Ett frieri i Västergötland», men då hade den tilläventyrs icke
lämpat sig lika bra för nationalscenen.
Ett kvickt stycke, men föga verkningsfullt på scenen, trots att man
fick se hrr Personne och Winnerstrand figurera i sjöstövlar och ett
par av teaterns skönheter i mycket lätta Dianakostymer på en öde
ö, var J. M. Barries filosofiska robinsonad Den beundransvärde
Crich-ton, som inledde säsongen. Att det naturliga urvalets princip kan
verka högst olika men med obönhörlig konsekvens i naturens hårda
sköte och i det civiliserade samhället, eller att en förträfflig tjänare
vid tillfälle kan vara en förträfflig herre, det synes vara den ironiska
visdom, som denna Shawlärjunge vill inskärpa.
Den unga amerikanska dramatikens största namn, Eugene O’Neill,
introducerades på den svenska nationalscenen med Anna Christie,
»the most realistic drama of to-day», för att tala med en entusiastisk
kollega bland författarens lättrörda landsmän. 0’Neill har
åstadkommit märkligare ting, framför allt negerdramat The Emperor Jones, en
fängslande studie i primitiv folkpsykologi, som nått både engelsk och
fransk scen. Anna Ghristie — »one of the great moral pictures of
the century», säger den amerikanska kollegan — är emellertid rätt
och slätt en kameliadam från Newyorks hamnkvarter, föga olik sina
oräkneliga europeiska systrar på teatern, och trots den mustigare
färgen över språket lika traditionellt idealiserad. Fru Tora Teje
spelade också rollen utan inre sammanhang, i två avdelningar: först som
ren slinka i en folkpjäs med grova fasoner och tjockt målföre, sedan
som stor tragédienne å la Sarah Bernhardt. Vad som intresserade
i stycket, var den pittoreska pråmskepparmiljön, som sceniskt gav
god illusion, även vad det levande staffaget beträffar.
En jämförelse med ett likartat stycke av tysk tillverkning,
Suder-mannepigonen Hans Mullers Flamman, som spelats på Komediteatern,
utfaller icke obetingat till amerikanarens förmån, ehuru det här är
fråga om ett alster av en långt mera medveten fäsörkonst i den
melodramatiska genren. Styckets otroliga framgång, underblåst genom
finurlig reklam, kunde ge anledning till intressanta betraktelser över
publiksmakens konservatism, ty alltsedan Hugos och Dumas’ dagar
har knappast någon teaterfigur i konstant popularitet kunnat tävla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
