Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 2. 6. 1924 - Károlyi och det nya Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 DAGENS FRÅGOR
heterna begagnar han icke till att egga till ökade ansträngningar utan
till att nedriva vad som fanns av vilja till självhävdelse. Han
underblåser det redan första krigsvintern skönjbara missnöjet bland de
bredare lagren. Han kritiserar ledningen och yrkar skarpt på
sociala reformer såsom tack för de stora offer i blod och pengar,
som man fordrade av folket. Han bedriver en propaganda i Italien,
som icke åsyftar att skrämma det ifrån att bryta med
Donaumonarkien utan söker vinna Italiens löfte om belöningar för en fredlig
uppgörelse och som endast har till följd att Italiens krigiska planer
stärkas, i synnerhet som han bifogar värdefulla avslöjanden om hur
långt man i Ungern redan måst gå i fråga om inkallande av
mobiliseringspliktiga årsklasser. Sådant och annat liknande gör honom snart
till medelpunkten i en presskampanj, som dels stämplar honom som
fosterlandsförrädare, dels ger honom vidgad anslutning från de
missnöjdas kategori. »De lidande massorna hade känt, att det ännu fanns
folkrepresentanter, som icke sågo sin uppgift i att föra dem till
slaktbänken utan i att ge stämma åt deras tärande bekymmer.»
Denna uppgift hade utan tvivel varit värd en tids skam och nesa,
om dess banerförare verkligen haft fasta grunder för sina löften och
förespeglingar. Kårolyis självbekännelse ger icke det övertygande bevis
härför, som han önskar ge. Hans enkla botemedel är orientering åt
ententen, fred med den fientliga maktgrupp, som enligt hans mening
icke hade något otalt med Ungern. »Hade vi», skriver han, »i rätt
tid kommit till förnuft och hade vi slutit fred, så skulle Ungerns
offer, även om det måst göra offer (vilket jag dock aldrig ens genom
den minsta antydan erbjudit), ha blivit ojämförligt mycket mindre än
de måste bli efter ett fullständigt förlorat krig.» Förutsätter man,
att nederlaget var oundvikligt, har naturligtvis satsen sitt logiska
berättigande. Men det förefaller knappast, som om greve Kårolyi haft
en sådan utgångspunkt. Han hyser den för en pacifistisk hjärna
fullkomligt naturliga övertygelsen att med foglighet kan man ernå allt.
Med Italien trodde han sig kunna komma överens om dalmatiska
kusten, Rumäniens anspråk kunde nog mildras, om man i tid gjorde
vissa medgivanden. De i Ungern bosatta minoritetsnationaliteterna
skulle likaså bringas till ordningen genom upphävande av ungersk
supremati och bildande av en federaliserad Donaustat, ett slags
»östligt Schweiz», där varje del hade full autonomi och den heliga
Stefanskronans gamla anspråk voro övergivna. Han är övertygad om
att presidenten Wilsons vilja, som han sammanblandar med Amerikas,
skulle betyda »ett nytt och väldigare maktord» än de löften om
vinster bl. a. på Ungerns bekostnad, som ententen givit slaver, rumäner
och italienare för att få dem på sin sida under kriget. Och komme
denna förhoppning på skam, skulle de olika nationaliteterna bli alltför
anspråksfulla och stöta bort en på denna väg tillkommen uppgörelse,
så skulle en brytning med Tyskland och en orientering mot ententen
dock vara en tillräckligt förtjänstfull handling för att belönas åtminstone
med en lika god fred som den Bulgarien fick. Sannerligen lysande
perspektiv för dem, som åtnöjde sig med greve Kårolyi som ledare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
