Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 2. 6. 1924 - Valen i Tyskland och Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 303
och skadestånd» torde alltså ingå även i det segrande vänsterblockets
program. Om dem stod ej valstriden, och de komma med säkerhet
att figurera även i den programförklaring, som det bebådade
kabinettet Herriot-Painlevé, om det kommer till stånd, kan väntas avgiva.
Varom stod då den franska valstriden? Främst utan tvivel orn
Poincarépolitikens inrikespolitiska konsekvenser. Den franske
genom-snittsvalmannen härmades över dyrtiden och de nya skatterna samt
oroades av francvalutans nedgång. Stadsborna, de fria yrkenas
utövare, industriarbetarna och även de klent avlönade jordbruksarbetarna
härmades över att den bondevalda kammarmajoriteten lät
Frankrikes jordbrukare, som Erik Sjöstedt påpekar, slippa undan med att
betala endast 2 procent av de direkta skatterna, medan de 98
procenten skulle utkrävas av inkomsterna från handel och avlöningar.
Den amerikanska hjälpen vid francfallets temporära hejdande måste
köpas bl. a. med budgetbesparingar, säkerligen från det allmännas
synpunkt mycket väl motiverade, men som berövade tiotusentals
tjänstemän deras platser och därmed överförde dem till den med
regeringen missnöjda delen av väljarekåren. Och bland de på
valutgången inverkande missnöjeskategorierna upptar samme
välinformerade iakttagare även »missnöjet med Ruhrpolitiken, icke så mycket
med ockupationen i och för sig som med dess klena finansiella
resultat». Skönmålningarna från regeringsbänken verkade i denna punkt
ej övertygande, och även de, som ej ville efterskänka en enda
cen-time åt Tyskland, började undra, om man ej kunde få ut dessa
fordringar med mindre kostsamma och den tyska betalningsmotviljan
mindre utmanande medel. I någon mån hade ju Poincaré själv revat
seglen: han gick, om än med varjehanda tolkningar och förbehåll,
med på tillsättandet av en expertkommission, han fullföljde ej komedien
med besoldade »självständiga» regeringar i Rhenlandet och Pfalz, han
modererade i någon mån förfranskningsaktionen i Saarområdet o. s. v.
Men i huvudsak stod han kvar i sina gamla positioner och bedyrade
t. ex. in i det sista, att det ej kunde bli tal om Ruhrområdets
utrymning, innan hela skadeståndet erlagts. På den punkten torde
vänstern ej ha velat ge hans skadeståndspolitik något »eklatant
förtroendevotum» utan föredrog säkerligen en oförbehållsam tillämpning
av de lindrigare metoder amerikanaren Dawes och hans expertkolleger
föreslogo.
Förskjutningen i partinumerärerna skulle emellertid aldrig ha kunnat
bli så betydande som den nu visar sig vara, om ej det besynnerliga
halvproportionella valsättet varit. Det hade utspekulerats till det
nationella blockets förmån 1919 och gjorde då detta överrepresenterat;
motsvarande premiering kom nu vänsterblocket till del. En annan
skillnad mellan 1919 och 1924 var, att Clemenceau 1919 med all sin
karaktäristiska intensitet kastade sig in i valrörelsen, slog hårt på
känslosträngarna och drog väljaremajoriteten med sig, under det att
Poincaré däremot 1924 höll sig en smula förnämt »ovan bullret» och
ej klart identifierade sig med något bestämt parti. Han rekonstruerade
i mars sin ministär med övervägande moderatliberaler, men behöll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
