Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Franska presidentöden. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKA PRESIDENTÖDEN
AV FIL. D:R VERNER SÖDERBERG
Det senaste* pfresidentskiftet i Frankrike framgick ur en
periodiskt återkommande, aldrig fullt definitivt avgjord
tvistefråga om den franske statschefens ställning och gränserna för
hans befogenhet. Det var en bullersamt utagerad konflikt på
detta område, som vållade krisen den 16 maj 1877 och senare
Mac-Mahons avgång 1879. Motsatsen mellan författningens
bokstav och rådande praxis, mellan moraliskt ansvar och politisk
maktlöshet, tillspetsades under Casimir-Périers korta president-,
skåp till en tyst själskamp inom statschefens eget bröst, vilken
utmynnade i hans avgång 1895. Redan dagarna före sitt val
till republikens president 1920 hade Millerand offentligen uttalat
en uppfattning om presidentbefogenheternas vidd, som i viss
mån påminner om Casimir-Périers. När han under 1924 års
valstrid vid ett tillfälle handlade i enlighet med denna sin
uppfattning, blev detta en anledning för hans fiender inom den nya
kammarmajoriteten att göra hans ställning ohållbar. Mot
honom riktades samma förebråelser för alt eftersträva »den
personliga makten» som tidigare mot Mac-Mahon och
Casimir-Périer, och för tredje gången segrade den ortodoxt
parlamentariska författningstolkningen, den som kommit till uttryck bl. a.
i historikern Hanotaux ord, i en analys av 1875 års författning,
om presidenten såsom allenast en »representativ ikon» och om den
högsta posten i staten som »en viloplats». Den senaste franske
författningskommentatorn, Joseph Barthélemy i*I?e
Gouverne-ment de la France (Paris 1924) hyllar en liknande uppfattning:
presidenten är liksom konungen av England »en parlamentarisk
statschef, han är statschef, icke regeringschef», mannen som
»endast utför maktens gester», i sitt förhållande till de inför
kamrarna solidariskt ansvariga ministrarna endast »le premier des
solliciteurs». Så tänkte ej författningens fäder, den i själ och
hjärta monarkiska nationalförsamlingsmajoritet, vilken
ursprungligen föreställde sig Mac-Mahons presidentskap som ett surrogat
för och en övergång till kungadömet. Så tänkte ej heller
nationalförsamlingsledamoten Grévy, som just av sin motvilja mot
21. Svensk Tidskrift 1924.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
