Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Franska presidentöden. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKA PRESIDENTÖDEN 313
statschefens befogenheter. Redan i sitt första budskap avgav
Grévy ett Bragelöfte därom: »Uppriktigt underkastande mig den
parlamentariska regimens stora lag, skall jag aldrig, inlåta mig
i strid med national viljan, sådan den uttryckts genom dess
konstitutionella organ.» Denna de sträva negationernas kylige
representant förutsatte sålunda icke, att till nationens
konstitutionella organ kunde vid sidan av kamrarna höra även en presi"
dent, som hade en egen vilja. De parlamentariska ledarna
inregistrerade belåtet detta prejudikat, och Grévy är hittills den
enda franske president som omvalts. Redan året efter sitt
omval störtades han emellertid till följd av ålderdomssvag
efterlåten-het för en i Elysé.epalatset boende tilltagsen måg, som
komprometterade republikens anseende genom att bedriva ordenshandel,
taga mutor — och spara postporto genom att låta sin
privatkorrespondens gå under presidentens kuvert. Utan strid vek
dock ej gamle Grévy, men han bragtes till underkastelse genom
samtliga därom anmodade partiledares vägran att bilda ministär,
ett påtryckningsmedel, erinrande om den pression 1924 års
kammarmajoritet använde mot Millerand. Man gick 1887 t. o. m.
så långt som att, när avsägelsebudskapet dröjde, låta kamrarna
ajournera sig till ett bestämt klockslag »för att avvakta det
utlovade meddelandet». Grévy uppgav då striden, vresigt åt
kamrarna överlåtande »ansvaret för ett sådant prejudikat».
En våldsam, väl av Clemenceau iscensatt, agitation
hindrade Jules Ferrys val till president, och ur valurnan
framgick till sist namnet Sadi Carnot. Dess bärare var en politisk
arvtagare, sonson till »segerns organisatör» Lazare Carnot och
son till Hippolyte Carnot, som varit medlem av Lamartines
republikanska ministär 1848. Själv var han en kunnig och
arbetsam, ytterst korrekt f. d. civilingenjör, vars omutliga redbarhet
kort förut vunnit allmänna lovord, då det blev bekant, att han
som finansminister vägrat att gynna ett av presidentmågen
Wilson protegerat bolag. Grévy hade sällan visat sig offentligen,
Carnot däremot gav, liksom förut Mac-Mahon, ståtliga fester i
Elyséepalatset och företog dessutom täta officiella resor i
provinserna, därvid uppträdande med takt och värdighet och i sin
mån till republikens fromma motverkande det intryck
boulangist-rörelsen med liknande medel sökte göra på allmänna opinionen.
I sitt sista tal, hållet midsommardagen 1894 vid en bankett i
Lyon, kunde han med stolthet erinra om den stabilisering de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
