Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Franska presidentöden. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKA PRESIDENTÖDEN 317
inriktat hela sin politiska bana på att en gång nå
presidentvärdigheten. Redan hans jungfrutal som ung deputerad gav
honom rykte som fulländad vältalare, hans ståtliga utseende och
eleganta yttre uppträdande gjorde honom liksom skapad till
medelpunkt i högtidliga ceremonier, hans mångsidiga, stundom
djuptänkta författarskap beredde honom en välförtjänt plats i
Franska akademien. Även på hans val kunde tillämpas en
tidnings hyllande utrop, när hans akademikollega Poincaré blev
republikens president: »vi ha valt Cicero till konsul». Det ligger
något tragiskt i att hans kropps- och själskrafter plötsligt s veko
några få månader efter det att han nått sin livslånga ärelystnads
mål och att därtill hans sortie fick en förarglig bismak av
löjlighet — republikens president anträffad i pyjamas på en
banvall efter att ha hoppat av tåget! Efter avskedstagandet
tillfrisknade han så pass mycket, att han kunde mottaga en
senatorsplats, men han avled, innan han hunnit taga säte i den höga
församling, om vilken en av riksfäderna yttrat: »1875 års
författning, det är senalen.»
Den väljande kongressen återgick vid valet i september 1920
till prejudikatet från 1913: till republikens president korades
konseljpresidenten Alexandre Millerand. I sista stund förspordes
emellertid en viss tvekan, föranledd av Millerands öppna
förklaring tre dagar före valet, att han var anhängare av en
författningsrevision, som skulle stärka presidentmakten. Som
villkor för sitt antagande av kandidaturen satte han enighet med
väljaremajoriteten om att »republikens president, om han än
aldrig bör vara partiman, kan och bör vara en man av en
bestämd och tillämpad politisk åskådning och stående i intimt
samarbete med sina ministrar». Det har sitt intresse, att
senatsradikalernas dåvarande ledare Gaston Doumergue kallade
Millerands kandidatur med detta program för »en statskupp mot
parlamentarismen». Försöken att framskjuta en motkandidat
strandade emellertid, och Millerand valdes, sedan han lugnande
låtit förstå, att frågan om författningsrevision ej torde bli aktuell,
förrän fredsfördraget och Frankrikes ekonomiska
återuppbyggande genomförts. Omedelbart efter valet angav han emellertid
i sitt svarstal på de första lyckönskningarna, att »presidentens
mest oeftergivliga plikt är att i samråd med ministrarna, som
inför kammaren försvara regeringens politik och inför
presidenten tolka parlamentets vilja, säkerställa kontinuiteten i ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
