Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Finlands svenska lyrik. Ett urval. Av Nils Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358 LITTERATUR
patriotisk dikt för att slutligen finna sin egenart i tankelyriken.
Mör-nes alltigenom manliga verk har en annan jämn och enhetlig linje.
Det finns ingen klyfta mellan den övertygade socialismen i Ny Tid
(1903) och krigsårens aktivism. Samma ärlighet och allvar bär upp
båda, och genom hela Mörnes produktion går kärleken till jorden
som en underström. Finlands diktning kan visa få motstycken till
»Ödemarkslandets» högtidligt enkla frasfria patriotism:
Allt mindre jag fattar den ädles tår
över fjärran länders nöd,
när över hans egna grindar står
en himmel, ofärdsröd.
Allt dyrare, skönare strålar det
i min själ, mitt ödemarksland
med drivor och tigande enslighet
över frusna skogars rand.
I Gripenbergs praktfullt flammande relorik har fosterlandskänslan
fått många glansfullare uttryck, men knappast något så innerligt. Att
Gripenberg betytt oändligt mycket mer än Mörne skall icke förnekas.
När nu förgyllningen bleknat på gottköpsromantiken i en stor del
av hans ojämna alstring, framstår det verkligt betydande så
mycket klarare genom den känslans intensitet som lyfter och försonar
allt. Kihlman har gått tiden i förväg som obarmhärtig men rättvis
gallrare; det trettiotal dikter som meddelas tillhöra nästan alla det
bestående och oförgängliga.
Men Gripenberg är tör väl känd här hemma för att behöva många
ord. Man kunde t. o. m. påstå, att mycket av Finlands övriga lyrik
kommit att stå i skuggan för hans skull. Så främst Mikael Lybecks
ordknappa, intima, inåtvända poesi och Emil Zilliacus’ behärskade,
linjesköna och nobla konst. Båda äro väl representerade i
antologien liksom Tegengrens veka, religiöst stämda diktning och den
åtminstone som kulturell faktor anmärkningsvärda bygdediktningen med
Rundt och Knape. — Sist i raden komma tre unga diktare, Edith
Södergran, Ragnar Ekelund och Jarl Hemmer. De förhoppningar
som utgivaren velat bevara inför den omstridda författarinnans
experiment äro nu tyvärr fåfänga; sedan orden nedskrevos, har ett
egendomligt livsverk avslutats. Antagligen skola hennes
excentrici-teter stöta samma läsare som förut stötts av Pär Lagerkvist, hennes
närmaste motsvarighet, och låta dem glömma väsentligheter för
utanverk. Men den som utan förutfattad mening tränger in i hennes
föreställningsvärld — den mest förandligade och extatiska som någon
svensk diktare skapat sig — har svårt att slippa undan förtrollningen.
Medan Edith Södergran alldeles bryter sig ut ur traditionen, ansluter
sig Jarl Hemmer så mycket närmare till den. Han är idylliker i
ordets här använda mening med Tavaststjernås eller Mörnes
omedelbara friskhet i sitt förhållande till naturen, tankelyriker av samma
höga syftning som Procopé. — Ett löfte som ännu icke hunnit
infrias — det är avslutningen. Ett gott förebud för en ung och levande
litteratur. Nils Afzelius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
