Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - Parlamentarismens överraskningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 367
vilka konsekvenser den stränga parlamentarismens förfäktare bort
draga ur kamrarnas förkastande av Kungl. Maj:ts försvarsproposition.
Om samförståndstanken i övrigt är ej mycket att säga, men på den
punkt, där den utformulerats i positiva förslag har den tillbakavisats
på ett sätt, som ögonskenligen innebär ett nederlag för ministären.
Men långt ifrån att detta på vänstersidan skulle ha uttolkats som en
given anledning till demission, värman genomgående på det hållet
ivrig, att allt skulle bliva vid det gamla, precis som i de forna,
numera — efter vad det sägs — rätt enstämmigt fördömda
expeditionsministärernas dagar. Av huvudstadens vänstertidningar förfäktade
egentligen blott en enda (Stockholms-Tidningen) annan uppfattning, men
dess logiskt oemotsägliga deduktioner ur de parlamentariska teserna
möttes av presskollegerna med allehanda kringgående tal, och när
statsministern i en ny deklaration, den 6 juni, förklarade sig ämna
»fullfölja sitt arbete såväl på en för rikets yttre säkerhet
tillfredsställande anordning av försvaret som ock på främjandet av andra
viktiga samhällsuppgifter», så erhöll detta uttalande ett ganska
utpräglat bifall just från vänstersidan.
Förloppet fastslår riktigheten av de påpekanden, som gång efter
annan giorts i denna tidskrift, att parlamentarismen icke kan fattas
som en enkel formel, efter vilken regeringsproblemet alltid med
osviklig säkerhet låter sig lösa. Den verklighet, som döljer sig
under det utifrån lånade namnet, är i själva verket ingen annan än den
redan långt tillbaka hos oss kända och tillämpade, att en sittande
regering måste ha förutsättningar och förmåga till ett i huvudsak
gott och framgångsrikt samarbete med representationen. Detta är
strängt taget den innersta hemligheten också i hemlandet, England,
fastän dess säregna förhållanden och traditioner utbildat vissa
pregnanta och skarpt iögonenfallande former, till vilka vi sakna
motsvarighet, former, som den stora allmänheten ofta trott vara det enda
avgörande. Fäster man sig vid saken mera än formen, skall man
lätt finna, att utvecklingen hos oss sedan 1840 rätt nära motsvarat
just den frejdade engelska parlamentarismen, vilken visserligen aldrig
varit så linjerak och klar i tillämpningen, som utläggarna här velat
påstå. Det kan också gärna hållas i minnet, att för ett par månader
sedan Ramsay MacDonald vid sitt regeringstillträde fann sig av den
osäkra partiställningen i underhuset föranledd till den på visst sätt
revolutionerande förklaringen, att han icke ämnade som
demissions-anledning betrakta varje tillfällig motgång i överraskningsvoteringar
utan allenast nederlag vid erkända kabinettsfrågor.
Att bringa de sista företeelserna hos oss i full samklang med den
ortodoxa vänsterläran kan emellertid med allt fog betraktas som
vederbörandes ensak. Man har dock anledning att med en viss
nyfikenhet spörja, huru utläggningarna skola lyda, när septembervalens
resultat föreligga. Bekant är, att socialdemokraterna spänna alla
krafter för att erövra den andrakammarmajoritet, från vilken redan
nu endast ett fåtal röster skiljer dem. Om detta lyckas, vad då?
Skall man då åter falla tillbaka på Staaffparlamentarismen och kasta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
