Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - Carl Larssons målningar och Nationalmusei trapphus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 373
plats och som bildar en av de mest fantasifulla, festliga och storlinjiga
apoteoser över svensk kultur och historia, som landet äger.
Den andra parten ser däremot den nedre trapphallen som ett rum
för sig, mästerligt slutfört med Carl Larssons fresker. Den övre
trapphallen kräver enligt denna mening sin egen stil, framför allt betingad
av, att den bör vara en stor ljus skulpturhall med Sergels verk som
huvudstycken; den vägg, för vilken Midvinterblot var avsedd, leder
dessutom in till det svenska 1700-talets sal, så främmande som tänkas,
kan för den fornnordiska blotmålningens patetiska hedendom. För att
denna marmorhall skulle bilda en enhetlig miljö till sina skulpturer^
måste sålunda Midvinterblot bliva utdömd; Gustav Vasas intåg skulle
möjligen få sitta kvar, därför att den nu en gång är placerad, men
man gör gällande att även den bryter sig ur omgivningen och icke
är till vinst för helheten. Onekligen är denna tankegång riktig: skall
övre trapphallen få sin egen klassicistiska hållning, bör Gustaf
Vasamålningen lika väl som Midvinterblot lämna rummet.
Det sistnämnda resonemanget har sålunda sin logik och det är
lätt att förstå att de, som begynt att på nytt ordna övre
trapphallen, med föga glädje skola se sina planer på helgjuten rumsbild
stäckas av den Carl Larssonska historiefantasien. Men trots detta kan
icke den nyväckta tanken att sätta upp Midvinterblot tillbakavisas med
mindre än att den efter en ny provuppsättning visar sig vara ett för
sin plats stötande konstverk. Ty det kan svårligen förnekas, att den
större synpunkten, för vilken de smärre borde vika, är att se hela det
monumentala trapphuset som en enhet, och att se det som
hedersplatsen för Carl Larssons under decennier utförda livsverk, vilket först
med Midvinterblot skulle få sin sällsamma och djupt personliga
avslutning. Det kan vara en fara att driva stilenlighetsprincipen för
långt, när det gäller förbindelsen mellan den fasta
monumentaldekorationen och de fritt uppställda museiföremålen; det kan icke begäras att
de stora väggmålningar, som ingå i arkitekturen, skola rätta sig efter
de dispositioner, som museiledningarna företaga tid efter annan. Det
är en osäkrare grund att bygga på dessa dock relativt tillfälliga
principer, som en viss tid äro förhärskande i ett museums uppställning,
än på den fasta enhet, som museirummets egna monumentalväggar
gemensamt bilda.
Ty att här verkligen är fråga om ett enda arkitektoniskt
sammanhang från entréen, över de två trapparmarna och den stora mittrappan
upp mot den övre hallen, därom kan dock icke råda någon tvekan.
Ju starkare denna rumsenhet mellan nedre och övre partier betonas*
dess mer helgjuten blir även hela denna stolta interiörs verkan.
Inkominen genom porten har man på vardera sidan tre klassiska
Larsson-fresker, men högt i fonden ser man samtidigt Gustav Vasamålningen,.
utförd med samma blonda naivitet, med visserligen kanske ej samma
glänsande kompositionsteknik, men dock med samma sagolikt
sammanfattande åskådlighet i det konstnärliga uttrycket. Den durklang av
nationell kultur, som här möter, bildar en i alla sina enskildheter levander
enhetlig upptakt till hela »ekotemplet», som museet av Richard Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
