Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - Carl Larssons målningar och Nationalmusei trapphus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374 DAGENS FRÅGOR
benämndes. Vasamålningen, markant inkomponerad i trapphusets övre
rum, knyter samman den övre och nedre hallen. Förbindelsen skulle få
klarare syfte och mening om denna fortlöpande suite av målningar finge
sitt slutliga fäste, om en Larssonmålning även intog platsen mitt emot
Gustav Vasas intåg — den plats för vilken Midvinterblot målades. Det
gäller att se om icke Midvinterblot, där hela det ljusa, glada festspelet
av framställningarna från vår nyare historia bryts i ett dunkelt patos
och i en mystisk-religiös extas, skall kunna fylla denna uppgift, —
kanske på ett sätt, som skall komma att göra innehållet i hela detta
strålande minnesmärke över svenskt kulturliv rikare än förr.
Ännu en åtgärd skulle kunna vidtagas för att stärka den enhetliga
verkan av det grandiosa trapphuset. Det som framför annat skiljer
det nedre partiet från det övre, är uppställningen av Balder. Den står
som känt på första trappavsatsen, vänd mot entréen, med sina
utsträckta armar bjudande allmänheten att välja antingen högra eller
vänstra trappuppgången. För sin egen del står icke denna skulptur
lyckligt och icke efter Fogelbergs önskan; den utgör här en högt
placerad försonande mittfigur till de båda krigiska gudarna, Oden och Tor,
som äro placerade i vestibulens första plan. Fogelberg hade däremot tänkt
sig Balder uppställd som pendant till och motsättning mot Tor, medan
Oden skulle vara den dominerande mittfiguren. Men även om detta nu
icke får anses alltför väsentligt, står Balder dock som en avgränsare
av det nedre trapprummet från det Övre; den stora fondmålningen,
Gustav Vasas intåg, skymtar bakom den fornnordiske gudens bleka
marmor. En stor vinst såväl för den Stiilerska arkitekturinteriörens
öppna, rytmiska anläggningsplan som för de Larssonska
väggmålningarnas konstnärliga enhet vore onekligen om denna stora skulptur
bort-toges och lämnade perspektivet mellan de olika hallarna fritt, så som
det var tänkt. Det är icke möjligt att överhuvudtaget röra vid en
monumentfråga i denna stort anlagda entréarkitektur utan att draga
in även de övriga under prövning, och denna prövning, som väl snarast
kommer att ske, skulle även kunna taga under övervägande, om den
Fogelbergska gudatrions uppställning skall behöva anses definitiv eller
om den med fördel kunde förändras.
Även om provupphängningen av Midvinterblot skulle giva ett
negativt resultat för Nationalmusei trapphalls vidkommande, skall utan
tvivel ändå den krävda nyprövningen av detta Larssonska verk få ett
positivt resultat. Carl Larsson har som monumentalmålare sådana mått
av fantasi och konstnärlig storhet, att ett av honom slutfört arbete,
vilket han själv godkänt, har självskriven rätt till plats i dagsljuset.
Tor Hedberg har framhållit, att om — som nu skall ske —
Midvinterblot drages fråm ur dess gömma, den stora målningen icke
kan få återgå till magasinering utan måste värdigt placeras. Det vore
otaktiskt av dem, som tro på möjligheten av upphängningen i
Nationalmuseum, att nu söka efter en dylik plats. Men medvetandet om att
en provuppsättning av det Larssonska verket sålunda i varje fall bör
kunna fora till ett reellt resultat, gör en dylik prövning desto mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
