Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - Fascismen och demokratien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i det helas intresse, och därvid måste alla olika samhällsklasser
tagas med i räkningen. Att Mussolini med särskilt intresse
uppmärksammat arbetarklassen beror måhända på att han själv tillhört denna.
Men även i sitt förhållande till denna röjer han sin fördomsfrihet.
Dels angriper han på det skarpaste den maximalistiska tesen, att
»arbetare» är identiskt med kroppsarbetare, dels gör han ett häftigt
utfall mot de falska ledare, som duperat arbetarmassorna, krupit för
deras lägre instinkter och försummat deras verkliga uppfostran. Han
förmenar dem rätten att gripa regeringsmakten, så ouppfostrade som
de äro, och kräver av dem först den svåra konsten att styra sig själva.
Den satsen är omoralisk, att den, som blott har materiella medel
att gripa makten, också har moralisk rätt att göra det. »En
revolution har mening och historisk bärkraft endast då den representerar
en högre ordning, leder till ett politiskt, moraliskt och ekonomiskt
system inom en mera upphöjd sfär; i annat fall är den reaktion.»
Det finns många, som betrakta Mussolinis egen revolution som
reaktion. Några stödja sig därvid på sin doktrinära, teoretiska
övertygelse, att fascism är och måste vara liktydig med ett anakronistiskt
högerradikalt tyrranndöme, som lever på våldsåtgärder och förkväver
friheten. De sakna visst icke förnyat stoff för sin kritik, då ständigt
nya fascistiska våldsåtgärder rapporteras och, om dessa också
förklaras vara indisciplinära undantagsfall och strängt bestraffas, dock
inge allvarliga tvivelsmål om fascismens förmåga att sopa rent för
sin egen dörr.
Matteottiaffären, som, när detta skrives, är långt ifrån avslutad, har
tydligare än någon annan föregående visat, att fascisterna är en
rörelse på gott och ont. Betänkligast vid detta motbjudande
camorra-dåd är väl, att mordgärningens anstiftare och medbrottslingar kunna
spåras ända upp till den innersta styrande krets, som omger
fascisthövdingen och varit hans närmaste medhjälpare vid det påstådda
arbetet för tryggande av »absolut fredstillstånd» och »obrottslig
laglydnad». Mussolinis egen energi vid beivrandet av övergreppen torde
vara obestridlig och har nog utåt stärkt hans personliga auktoritet.
Men utgången av den kris, vari fascismen råkat, kommer att bli
ytterst betydelsefull för möjligheterna att fullfölja det omdaningsverk,
som Mussolini föresatt sig. Hittills har detta givit en mängd
praktiska resultat. Några exempel efter Hjertén: Inom finansväsendet ha
skattelagarna gjorts effektiva. Särskild uppmärksamhet har riktats mot
skatteskolkarna, vilkas försumlighet fördömes icke främst ur finansiell
synpunkt utan snarare ur en hög politisk, moralisk och
billighetssynpunkt, då även de böra få känna sig ha del i den pånyttfödda
nationen. Besparingar inom förvaltningens olika grenar ha genomförts.
Inom järnvägsförvaltningen reducerades personalen 1923 från 222 836
personer till 175 000. Inom post- och telegrafväsendet, där vid fredsslutet
ett överskott på 50 millioner funnits och där på grund av en
löneökning av 600 % för den lägre och 138 % för den högre personalen ett
underskott på 426 millioner inträffade 1921—22, har beräkningen för
året 1924—25 stannat vid ett om ock obetydligt överskott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
