Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Genèveprotokollet. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENÉVEPROTOKOLLET 387
granskning vara för enkelt. I stället möter nu i protokollets
art. 10 en definition på angripare, vilken är hela aktstyckets
hårdlästaste stycke och redan därför inger betänkligheter mot
dess förmåga att vid plötsligt inträdande krigsfall ge säker (och
av alla som säker insedd) ledning. Emellertid bedyra
protokollstextens fäder, att bestämmelsens invecklade beskaffenhet blott
är skenbar, medan däremot meningen är klar och artikelns
automatiska tillämpning lätt och säker. Formuleringens vikt
och betydelse inses lätt därav, att det är tillämpningen av denna
artikel, som kan betyda ett slags krigstillstånd för den
civiliserade världens flesta stater, enär det nu synbarligen är meningen,
att den skall tillämpas, något som man däremot ej alltid var
fullt viss om rörande artikel 16 i pakten, vilken den i förening
med sanktionsartikeln 11 supplerar och skärper.
Som allmän regel uppställer art. 10, att »angripare är varje
stat, som skrider till krig med kränkande av de förpliktelser,
vilka stadgas i pakten eller i detta protokoll». I händelse
fientligheter utbrutit, fortsätter artikeltexten, antages, om ej rådet
enhälligt förklarat sig av motsatt mening, den stat vara
angripare, som vägrat underkasta sig fredsproceduren enligt punktens
art. 13 och 15, kompletterade genom Genéveprotokollet, eller
som vägrat foga sig efter domstolsutslag eller skiljedom eller
enhällig rådsrekommendation eller (med ett speciellt undantag)
som ignorerat en enhällig rådsrapport eller domstols- eller
skiljedomsutslag, erkännande att tvisten gäller en fråga, som
folkrätten överlämnar åt den andra statens uteslutande kompetens,
samt även varje stat, som brutit mot rådets provisoriska åtgärder
under pågående procedur. Om rådet ej kunnat genast bestämma
vem som är angripare, så skall det med 2/3 majoritet föreskriva
de krigförande ett stillestånd, och då blir som angripare ansedd
den som vägrar ingå på stilleståndet eller som bryter mot dess
villkor. Rådet uppfordrar i så fall signatärmakterna att utan
dröjsmål tillämpa stadgade sanktioner mot angriparen, och varje
signatärmakt är därefter berättigad att utöva en krigförandes
rättigheter. Enligt art. 11 träda nu de ekonomiska sanktionerna
genast i kraft, bli opérantes, liksom även rådets plikt enligt
paktens art. 16: 2 att föreslå, med vilka lånt-, sjö- eller
luftstridskrafter förbundsmedlemmarna hava att för sin del bidraga till
den väpnade makt, som är bestämd för förbundsplikternas
fyllande. Detta bör, fortsätter art. 11 i protokollet, tolkas så, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
